Man vet ju aldrig.
Vissa människor man känner från ”förr” är inte som de var då. Man växer ifrån varandra eller har inte längre något att prata om när man ses efter många år.
Och så finns motsatsen.
Att ta vid där man slutade, att titta in i ögon med precis samma stjärnglans som man kommer ihåg dem och tänka att ingenting viktigt faktiskt har förändrats.
I fredags var det 25 år sen jag fick mina vingar på SAS, och redan i början av året kom en inbjudan att ett par kursare arrangerat en jubileumsmiddag i Stockholm.
Det var fantastiskt att ses igen!
Visst har dragen blivit något mer ”medelålders” men ingen hade blivit tant eller farbror.
Det var goa kramar, innerliga skratt och förtroliga samtal.
Jag tänkte på uttrycket ”lika barn leka bäst”, vad enkelt det är att kommunicera och umgås med människor som är precis som en själv.
SAS anställde personal efter en väldigt specifik mall den gången, i vilken vi alla passade som hand i handske.
Det är mycket hjärta, empati och djup, bakom leendet. Leendet är äkta, även när det är ”påklistrat”. Det tillhör personligheten som SAS valde.
Vi tittade också i ett fotoalbum från den tiden, och lägg speciellt märke till axelvaddarna jag har på en av bilderna från 1990.
Vi har bestämt att ses igen om 2,5 år.
Tiden går, och vi har inte tid att vänta för länge.
Den här händelsen ska jag bära med mig och tänka på som en av årets höjdpunkter!
