Vi var klara för boarding i god tid. Vi hade kort flygtid och skulle landa ungefär en halvtimme före tidtabell trots att vi sparat bränsle och miljö genom att inte flyga på maxfart. När allt var checkat och klart och vi just skulle taxa ut hörde vi kaptens röst i högtalaren:
– Vi har just fått besked från tornet att flygplatsen är stängd på grund av åskbyar i området, och de vet inte hur länge.
Visst var himlen helt svart och visst regnade det, men annars fanns inga tecken på varken blixtar eller dunder, men hur det såg ut ovanför molnen hade säkert Air traffic control koll på…
Vi gick runt och serverade ett glas vatten. Det gick en timme, och barnen började bli oroliga. Vi andra började känna av kurrande magar, de flesta hade troligen bara hunnit äta frukost. Det gick en timme till, och vi körde ut drinkvagnar med lite snacks. (Faran är att om flygplatsen öppnar ska vi iväg snabbt, och det tar några minuter att få in vagnarna. Risken är att vi missar vår köplats om det inte går snabbt nog, men vi förberedde allt för att snabbt kunna komma iväg).
Vi började tänka på vad som hände om piloternas arbetstid gick ut, de kan ju inte föränga arbetsdagen hur länge som helst, och det kan de heller inte själv påverka, det är internationella regler som styr.
Vi kom iväg med några få minuter tillgodo, 3,5 timme efter att vi skulle åkt.
Passagerarna (de allra flesta ialla fall) förstod att flygbolaget inte kan påverka kinesiska luftfartsmyndighetens beslut att stänga, och därför var de flesta också vid gott mod trots att de skulle missa sina vidare förbindelser och kanske få bo på hotell innan de flögs hem idag. Någon ville inte förstå, och ”straffade” oss i personlanen (för att Pekings Ait traffic control jäklades med dem, hm), genom att svara ohöfligt eller himla med ögonen när de frågade oss om sina förbindelser. Men man kan samtidigt förstå deras frustration. Att vara på resande fot så många timmar är ansträngande. Det är det för personalen också, men det var förvånansvärt god stämning med tanke på hur många timmar vi var ”på”. Att då, som mina kollegor, ändå ha överskott att skämta och le och bjuda på sig själv bekräftar bara vilken unik kår jag jobbar i. Det är ett gäng otroligt positiva människor, och jag är otroligt tacksam att jobba med dem.
Jag steg upp 03 svensk tid i Peking igår morse, och stack nyckeln i dörren i Ramlösa 23.40 .
Varvade snabbt ner genom att öppna mejlkorgen och konstaterade att 37 mejl fick vänta på svar tills idag. Efter lunch, när jag sovit lite middag ska jag ta tag i dem;)
Just nu känns det mest som jag tävlat i Triathlon. En rätt go känsla trots allt. Tänk, man klarar alltid mer än man tror.