Det har så länge jag kan minnas varit lite internt gruff mellan de skandinaviska länderna.
Skämtsamt och rått men hjärtligt.
Jag personligen saknar tiden då vi flög ihop svenskar, skåningar, norrmän och danskar i en skön blandning, det var dynamiskt och gav ordet ”Scandinavian” liv.
Det som det smågruffats om är vem som ska flyga vilka linjer, vilken av huvudstäderna som är main hub och långlinjeproduktionens personalsammansättning. Lön och villkor kan det pratas om men är egentligen ganska ointressant att jämföra eftersom de tre länderna har så olika skatte-och pensionssystem.
Idag jämför Flygtorget flygplatsernas storlek i antal linjer och det förvånade mig, jag trodde inte det var så stor skillnad. Sverige och Norge har ju ett stort inrikesnät till exempel, jämfört med Danmark. Kastrup med 140 linjer, Oslo med 119 och Arlanda med 101 ger ju trots allt tillsammans ett stort utbud, städerna ligger nära varandra och det är inte krångligt att ta sig mellan dem.
För skåningarna är det lätt att ta sig till Köpenhamn med tre tåg i timmen från Malmö, 20 minuters resväg och så är man direkt på terminalen. Liksom Arlanda Express i Stockholm. Det enda jag förundras över är att det kostar 260 spänn i Stockholm för den korta tågresan och 105 över Sundet, är det inte löjligt mycket när man betänker vad en flygbiljett kostar nu för tiden?
Och därför är det kanske inte heller så konstigt att flyget har så svårt att bära sig. Bränsle, underhåll, bagagehantering, personalstyrkan på flyget, service till ungefär samma pris som en kort tågresa kostar. Man hör ju själv hur konstigt det låter.
140 linjer kan ju snabbt bli 101 eller 51 för all del, om det inte finns ekonomi. Bra för miljön kanske i och för sig, men dåligt för infrastrukturen och affärslivet som redan går på sparlåga med 0% tillväxt.
Alla möten funkar inte via Skype.
Varken affärsmöten eller julfirande.