När jag skriver en sådan rubrik vet jag att inlägget skulle kunna bli väldigt långt. Det står en hel del om historian och varför, under fliken https://www.anettejernstrom.se/pilates/ där jag beskrivit min egen resa.
Det är en idrottslärare som tränar för mig, som berättade varför hon valde just detta yrke, och beskrev känslan när hon såg hur elever växte och hittade rörelseglädjen och kontrollen över kroppen. Och den glädjen det innebar att se någon klara något de inte klarat förr.
Det är detsamma för mig, det är så jag får ståpäls när jag upplever det inom pilates. Både när jag tränar andra och när jag tränar själv.
Exempelvis klarade jag igår en övning som jag inte klarat innan, som heter ”Star” på reformern:
https://www.youtube.com/watch?v=D6NGyOYAL3k
Jag flyttade vagnen några enstaka centimeter, men det räckte eftersom jag tidigare inte ens klarade att komma upp i preparationen. Så varje litet framsteg är ändå ett framsteg, och nästa gång går det kanske lite till?
Pilates ser inte så himla svårt ut, om ni frågar mig. Att titta på pilates ger nästan jämt en känsla av: ”hur svårt kan det vara?”.
De första gångerna är det heller ingen sensationell upplevelse oftast, det är mer en serie av rörelser som går att fuska sig igenom med lätthet.
Men sen, sen när magmuskulaturen börjar aktiveras, när axlarna är inpluggade och det ska vara kontroll på hållningen rakt igenom – då är ett pass pilates som 3 timmar annan träning.
Jag har träffat många (speciellt män) de här åren som haft ett litet fniss på läpparna när de kommit in i salen och lagt sig på mattan. Det där fnisset har långsamt övergått i stön och stånk, och det behagliga leendet infaller nästa gång först efter passen.
Testa själv ska du få se!
