Jag förstår inte.
Fredrik V, Paolo R, Göran L, Sorin I.
De har en minsta gemensam nämnare i att vara anklagade (inte dömda), för att ha ”kladdat” som en av kvartettens medlemmar kallar det.
Och utan att lägga en exakt definition var gränsen går mellan det som kvinnor kan acceptera som en vänlig hand i ryggen eller oönskade fingrar eller könsorgan uppstoppade i murran, så kan vi kanske vara överens om att de anklagade verkar känna någon form av behov att trots allt berätta och förklara sig?
Och det jag inte förstår är: varför får de göra det?
I en rättegång ja, men det blir ju så sällan tillfälle att det går dit eftersom ord alltid verkar stå mot ord och det alltid ( i alla fall 95% av gångerna) finns uns av tvivel och utredningen läggs ner.
Ge dem inte mer uppmärksamhet nu.
De behöver gråta ut men det kan de väl göra hemma hos mamma eller (ex)-frun?
