Sparbanken hade en tidning som hette Lyckoslanten, när jag var liten.
I den fanns en tecknad serie om Spara och Slösa, som pedagogiskt skulle lära oss barn om viktigheten att inte köpa upp alla pengarna på godis, glass eller andra onyttigheter.
Spara vann alltid, hon var den lyckliga och vinnaren i pengaspelet.
Inte konstigt att det fostrade oss, vem ville vara Slösa, den ständiga förloraren?
Ok, inte alla barn läste Lyckoslanten, eller hade föräldrar med samma filosofi så klart, visst fanns det ungar där veckopengen orsakade brännsår i händerna eller magsår på spargrisen.
Det kan vara deras barn vi ser på Lyxfällan idag, ingen aning.
Men jag funderar på om det alltid är så klokt att prioritera sparandet. Visserligen är det ganska tryggt att ha en reserv om diskmaskinen går sönder, men annars kanske det är bättre att helt enkelt leva rullan medan man kan?
Om jag till exempel skulle lägga pengar jag inte röker upp (eftersom jag inte röker) på ett sparkonto, så skulle jag få ihop kanske 150000 tills jag går i pension. Med lite tillväxt kan jag räkna med 200000, vilket man får ett 70-talshus för i vissa delar av vårt land.
Jag drömmer mig bort.
Det skulle räcka till en långresa, eller att sätta guldkant på tillvaron när jag blir pensionär.
Men så funderar jag på om det kanske istället bara innebär att regeringen vid den tiden vill ”omfördela” och ”minska klyftorna” för oss Sparor och att de helt enkelt lägger skatt på sparpengar som äter upp det mesta. Det är ju pengar på kontot som räknas som rikedom. Att rökarna så att säga ”njutit upp” sina pengar syns ju inte. Och när deras är slut kommer de ju att gå till staten och be om fler. Det vill säga av dem som sparat, som får ge ifrån sig.
Det var en grov generalisering, men är i grunden en fundering jag brottats med ett tag.
Pappa dog i cancer för tidigt, han var också en Spara. Han hann aldrig riktigt njuta av frukterna av slitet, han blev sjuk. Och sen dog han.
Jag ältar sällan dåtid, men just nu är jag inne i en fas av att planera framtid.
Den kommer, och den kommer fort.
Och hur den blir är inte bara en slump, självklart kan jag påverka vissa saker.
Fast om jag tar rätt beslut eller tänker i rätt banor, det vet jag inte förrän jag ser det i backspegeln.