Det är nåt magiskt med att träffa likasinnade, som på en kurs man betalt en massa pengar för att gå och träffar andra som också gjort det.
Det betyder att man har ett gemensamt intresse och gillar ungefär samma saker, sålänge det kommer till detta ämne kursen handlar om åtminstone. Man går direkt hardcore liksom, inga förklaringar om vad det är att vara kursledare eller ”nä, du vet jag gillar inte att prata inför folk” utan alla går igång och öppnar sig och delger sina egenheter. Som att sitta i Dr Phils soffa och berätta hur ens psyke funkar, och hela nationen USA lyssnar. Fast här är det bara 8 andra främmande människor, som förresten inte alls känns främmande längre, dag 2.
Jag har gått en handledarkurs i SDI.
SDI är ett´dialogverktyg, till skillnad från de personlighetstest som finns på marknaden. Det kan också vara intressant att konstatera att man är en person som har sin prick i övre vänstra hörnet i en fyrkant, men SDI handlar om hur man kan utnyttja det till bra saker. Vad gör man med informationen att man har motivationer som ser olika ut? Hur kan man använda det här verktyget på en arbetsplats? Jo, det handlar om dialog. Att diskutera och prata om vad man drivs av, vad som får en att må bra. Och hur mår man bättre mer? Vad gör man om man får gå ifrån sin Må-Bra-zon för ofta, vilka effekter har det? Och vad ska man göra då?
Jag lärde mig mer om mig själv i min relation till andra de här tre dagarna än jag gjort på flera år tidigare. Jag förstår att jag tillfälligt kan låna in ett beteende som inte är mitt egentligen, men jag kan anpassa mig för att nå ett mål. Jag kan också anta ett maskbeteende, att vara på ett sätt jag egentligen inte alls trivs med men för att andra kräver det, men gör jag det för länge blir det inte bra. Då blir jag deppig till exempel.
Jag ska nu köra några träningsrundor på några ledningsgrupper på företag, och utvecklar det därifrån. Kursupplägget är etablerat och teorin bakom är arbetat med sedan 60 år tillbaka och funkar utmärkt. Förutsättningen är att man gör en kartläggning på nätet där man svarar ärligt på några frågor. Inte efter ett jag man skulle vilja vara (idealjag) inte efter vad man tror andra vill att man ska svara (spegeljag) utan hur ofta man gör på ett speciellt sätt (verkligt jag). Då får man fram några koordinater som ger en prick i en triangel, vilket man utgår från när man diskuterar med andra. Man pratar om sig själv för att förstå sig själv i relation till andra, och Tony (som jag visade min triangel för) fick också han en AHA-upplevelse. Han förstod vad mitt driv är innerst inne, och han förstod sitt eget, och dessutom varför jag och han ibland inte riktigt förstår varandra tex vid stressiga situationer. Vi agerar olika och får inget bra resultat.
(Nån som känner igen sig kan räcka upp handen. Eller nej, det ser kanske dumt ut om nån kommer in och du sitter med en hand i luften förresten)
Kursen är ett steg i min personliga utveckling att kunna hålla bra kurser och bana väg för bättre arbetsklimat och arbetsglädje. Arbetsglädje genererar dessutom pengar, det är bra för företag.
Man måste ju veta varför man gör saker.
Och det vet jag:)