Eller råkar och råkar, när jag började studera på äldre dar öppnade sig en ny värld.
Det är klart att minnena från skolan gjorde sig påminda, så rysligt längesen är det ju inte som jag gick ut gymnasiet.
Tyckte jag.
Fast i sanningens namn är det JÄTTElängesen, och min hjärna har lurat mig i alla år. Jag kände mig nämligen inte alls särskilt smart på gymnasiet jämförelsevis med de mycket studiemotiverade tjejerna som gick i min klass. (Vi var 29 tjejer och en kille på Humanistisk).
Det var den ingångspunkten jag hade när jag började läsa på universitetet: ”jag kommer vara medel eller under”.
Det var inte så. Jag har bara känt mig kass i ett ämne jag läst, och det var artificiell intelligens. Där fick jag precis godkänt men är hur stolt som helst eftersom det var inom det jag kämpade hårdast.
Annars har det bara varit lycka att få göra grupparbeten och hemtentor och salstentor och examensarbeten. Att läsa och förstå, och kunna praktisera. Det är den största skillnaden tror jag. På gymnasiet visste jag ju inte vad jag skulle ha kunskaperna till, och det sänkte motivationen.
En sak jag haft stor nytta av är studierna inom retorik.
Aristoteles som retorikens fader talade om betydelsen av ethos, pathos och logos.
Och det är väldigt användbart att kunna lite om det, inte minst som journalist.
Som journalist ska man ha en krok, en vinkling, på sin text.
En text kan inte handla om lite allt möjligt eller inte ha en poäng. Därför är det också så dumt när åsiktsmotståndare skriver ” Du nämner ingenting om…är inte det märkligt?”.
Svaret på det är nej. Det är helt orimligt att nämna allt i en text. Vad som däremot är retoriskt rimligt är att lämna ett motargument till sin egen uppfattning. Det ökar trovärdigheten och betyder att man är påläst och mångfacetterad.
Den professor i retorik jag hade på Campus drog det ännu längre, han påstod att det var absolut nödvändigt, annars orkade han inte lyssna.
– Någon som inte kan lämna motargument till sin egen övertygelse är ointressant och okunnig, pläderade han.
Det är svårt. För övertygelser är just övertygelser. Och enligt attributionsteorin har vi lättare att se stickan i motståndarens öga än bjälken vårt eget.
Men man kan jobba på det…
Tillbaka till Aristoteles och hans retoriska begrepp.
Titta i olika tidningar och gör en bedömning om vad journalisten har valt som favoritbegrepp.
I en biltidning är det logos- fakta om hästkrafter och motorer och värden.
I någon är det personen som intervjuas som ger trovärdigheten. Annika som förespråkar LCHF-kost kan visa på undersökningar, som tillsammans med att vara läkare säger att hon är en trovärdig källa. Jämför med ”Nils Karlsson är lanbrukare sen 50-talet och har kommit fram till att det är sunt att skippa kolhydrater och att äta riktigt fet mat”. Hans ethos är inte så starkt.
Och så har vi pathos, vilket journalister ofta vill förstärka.
”Hon var bäst i klassen på fotboll och omtyckt av alla. Den iskalla mördaren måste ha plågat henne i timmar innan han till slut tryckte kniven mot hjärtat. Bildtext: Här den förtvivlade mamman vid kistan. Hon skriker ut sin smärta. -Hur kunde du ta min dotter ifrån mig?”
En polisrapport från samma händelse är däremot skriven i logos, kall fakta kring hur hon dog, vem som gjorde det och hennes längd och vikt kanske.
Om vi tar senaste tidens mesta diskussionsämne och analyserar det i ethos, pathos och logos, så förstår vi lättare varför det ibland blir komplikationer.
Jag brukar formulera det ATT och HUR, men är egentligen pathos och logos.
Politiker ska genom ethos (vara trovärdiga för de ska kunna ämnet de uttalar sig i) ta logiska beslut utan pathos. Det är när de appellerar till våra känslor som det blir diskussioner, för känslor är subjektiva och besluten ska inte grundas på känslor. Tyvärr.
Jag vet, det finns motargument till detta också, och motargumentet är att ”inte vill vi ha känslokalla politiker”?
Nä, det vill vi ju inte.
Men vi vill heller inte ha politiker som tar beslut bara på magkänsla.
Överskriften?
Ethos.
”Eftersom jag har pluggat detta vet jag vad jag pratar om”.
Retorik is da shit.