Nä, jag har ingen aning om hur detta tillstånd ska betraktas och hanteras.
Uppgivenhet?
Fast vad innebär det i praktiken: att ge upp? Ge upp vad? Livet självt?
Men tänk då om allt är över och har ordnat sig i mars, då går det ju inte att komma in genom dörren igen och säga ”hejhej skönt att det löste sig”.
Så himlen blir det inte än på ett tag om jag får bestämma.
I alla fall inte om det inte är för att jag är där inuti ett flygplan.
Två av tre föredrag som trots allt blev inbokade har blivit inställda, och jag bävar för att även det tredje kommer avlysas. Det beror väl på hur många deltagare och hur lokalen ser ut, och om arrangören anser att det kan genomföras säkert. Det är ju ingen offentlig tillställning så kanske det är tillåtet.
Som egenföretagare är situationen annorlunda än för dig som går till jobbet som vanligt eller jobbar hemifrån, det måste komma in pengar för att jag ska kunna ta ut pengar i lön.
Och just nu gör det inte det, jag håller jag några enstaka pass i veckan som pilateslärare och har ett par styrelseuppdrag. Det är de enda bollar jag ska hålla i luften, måndagar klockan 18 och 19. Onsdagar 17.30. Typ.
Det är en otrolig skillnad från tiden när jag flög, höll föredrag, skrev artiklar och hade fysiska styrelsemöten i olika styrelser runt landet. Från fullklottrad kalender till tom och ekande. Det enda som inte ekar är huvudet, det känns istället som det är fullt av poppande popcorn där locket på grytan snart kommer lyfta.
Tankar är bara tankar, de speglar inte verkligheten rakt av.
Jag vet det, men det är som att jag ändå måste ha koll på varenda popcorn och det är tröttande.
Som att jag lagt på mina axlar att komma fram till en lösning på världsproblemet och att jag är nära nu.
På sociala medier delas länkar med fakta och statistik friskt, men visst material är ”fakta” och viss ”statistik” likaså.
Dessutom är jag varken epidemiolog, läkare eller professor, inte heller tillräckligt påläst för att kunna uttala mig om något som helst som rör vad som kan tänkas vara rätt strategi.
Jag vet inte om munskydd fungerar eller inte fungerar eller de fungerar under vissa omständigheter.
Och jag vet inte om jag har lust att lägga 5 år på att sätta mig in i ämnet tillräckligt.
Därför har jag lämnat förtroendet till dem jag tror kan ämnet bäst, de som har läst och jobbar med frågorna.
Jag har också valt att lyssna på vårdpersonal som vädjar om respekt, att slippa behöva ta ställning till vilka som ska få vårdplatser om de inte räcker till alla.
Och att de ska orka ett tag till så inte det blir massuppsägningar eller långtidssjukskrivningar.
Men när det är sagt så har jag såklart ändå tankar kring mitt eget välmående.
Om jag inte tränar brakar min kropp ihop, för att inte tala om sinnet.
Det tror jag gäller för majoriteten av alla människokroppar och människo-sinnen.
Det är viktigt att få endorfinerna att dansa i detta depressiva tillstånd och tidevarv, för att inte himlen ska framstå som ett bra alternativ till tillståndet på jorden.
Träna med Sofia framför tv:n, gå en långpromenad eller träna på gymet på tider när andra jobbar. Är det mycket folk så vänd i dörren, gå annars in och sprita maskinerna innan du sätter igång och efter du är klar.
På en pilates-studio är platserna mycket mer begränsade än på en träningsanläggning, det är heller inte så mycket rent flåsande utan inre styrketräning.
Speciellt nu när många jobbar hemma och sitter i soffan eller på en icke-ergonomisk köksstol och jobbar, tar många ryggar stryk.
Antingen får du köpa klippkort hos naprapaten och massören, eller det bättre alternativet: träna upp styrkan så kroppen orkar hålla sig uppe av sig själv.
Jag har investerat det jag sparat på att aldrig börja röka, i några egna pilates-apparater som numera bor i ett eget rum i källaren, som tidigare var fullbelamrad med prylar. Nu när vattenläckan blivit åtgärdad och golvet fått nytt klinker är det årets bästa beslut.
Jag körde ett pass där senast i söndags, och jag kan säga att jag fuskade olovligt mycket.
Det blev lite ”puh, ett, tre, fem, nu går jag hem”. Och så gjorde jag bara det jag tyckte var roligt, och hoppade det som var lite för jobbigt.
Men trots allt gjorde jag mer än om jag inte tränat alls, så jag var nöjd ändå.
Tankarna tog paus för en stund och trots att jag inte löst ett enda problem angående pandemin eller hur det ska gå för SAS, Norwegian eller researrangörerna kunde jag acceptera det utan stor frustration.
Vissa saker går att påverka medan andra inte gör det.
Man får välja själv var energin ska läggas.
