Jag har kommit in på Interkulturell Kommunikation 2.
Fortsättningen på IK 1, som jag läste förr-förra våren.
Världen brinner, och kunskap är makt.
Förstår man samband och tar åt sig fakta som andra forskat fram (alltså inte påhittade siffror/påståenden/tyckanden tagna ur luften), så kan man också argumentera på ett betydligt starkare sätt för eller emot något. Eller kunna säga ”Å ena sidan…Å andra sidan..
På den första kursen pratade vi en del om högkontextkulturer (där mycket inte är uttalat eller nerskrivet men ändå förstås) och lågkontextkulturer.
När min son var utbytesstudent gick han i en skola som hade klädkod (lågkontext): ”Du måste ha skjorta eller tröja nerstoppad i byxorna, bälte i byxorna och inga hål på jeansen”.
På den skola mina barn går i finns ingen officiell nerskriven klädkod. Det är inte förbjudet att ha nerhasade byxor eller keps, men det är ingen eller få som har det. Det är först när man är där som man lägger märke till att de som går där klär sig propert (högkontext). Lärarna har skjorta och kavaj, miljön är klotterfri.
Just nu, när du läste hur jag presenterade det, så är jag ganska säker på att du har en massa tankar.
Någon tänker ”vad härligt att det finns så studiemotiverande miljö”, någon annan tänker ”jädra rikemansungar” och en tredje ”det är märkligt att det skiljer så mycket mellan skolor”.
Jag har helt objektivt beskrivit hur det är, men mellan raderna går att utläsa en massa saker beroende på vem du är som läser det, och vad din förförståelse eller attityd är. Eller grundlig politisk åsikt.
Hade jag haft lust hade jag kunnat krydda texten med ord som förstärkte vad som stod mellan raderna med värdeord, eller målat miljön ytterligare.
”I korridorerna möter jag högpresterande tjejer, med märkeskläder i size zero men som inte döljer benknotorna som sticker ut. Någon ser ut att just ha spytt upp lunchen för att kunna behålla sitt ideal.”
Eller:
”Runt ett bord i ett av grupprummen sitter fyra fokuserade ungdomar som diskuterar ett matematiskt problem livligt. Den ene tar tag i slipsknuten och lättar på trycket runt halsen, han påminner om en VD för ett mellanstort bolag, där han pekar med hela handen.”
Typ.
Dessa bilder ÄR inte sanningen. De är en del av sanningen. Precis som motsvarande skulle vara av en detaljbild eller uppfattning av en annan skola.
En författare som är duktig skriver så att det mesta står mellan raderna. Läsaren skapar sin egen bild.
Det är det bästa med böcker, man kan skapa vilken bild man vill i en roman, alla är sanna.
Filmen är en blek kopia av de egna fantasierna och drömmarna, och är så gott som aldrig lika bra som boken.
Journalistens jobb är motsatt.
En journalist som skriver så att det mesta står mellan raderna är usel, tycker jag.
Är gult fult och grönt skönt?
Det avgör var och en själv.
Försöker tänka på det såhär i valrörelsen.
Känslorna tar över hos vissa journalister.
Det gäller som läsare att tugga innan man sväljer.