http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/svensson-migrationsverket-ar-hjaltarna-i-det-har/
Jag har skrivit innan om skavet.
Det där som känns hela tiden, som en småsten i vandringskängan.
Nyheter, facebookstatusar och tyckare i största allmänhet påverkar mig att hela tiden känna att jag verkligen borde göra mer.
Jag räcker inte till.
Det finns så många i nöd, och varje dag kommer nya som måste ha en säng, mat och kläder. Vad ska jag göra för att hjälpa?
Jag tänker makro och jag tänker mikro.
På Facebook där frågorna diskuteras och länkas, blandas dessa två i en smetig gröt, inte konstigt att folk inte är överens. Någon pratar om ATT någon annan ställer frågan HUR. Någon anklagas att vara främlingsfientlig, någon annan naiv.
Ethos, pathos, logos ska också samsas men blir också det problematiskt när vi kokar ner siffrorna till människor.
Det har kommit 180000 flyktingar, en av dem är Amir. Amir har öroninflammation och sover på en madrass på golvet. Makro till mikro, logos till pathos på två meningar.
Jag känner mig otillräcklig av anledningen att min utgångspunkt och värdering innebär att om man haft lyckan att födas på en trygg plats med bra förutsättningar, så måste man vårda det. Inte sätta sig tillbaka och vara nöjd, utan hjälpa andra på det sätt man kan. Förutsättningarna att kunna hjälpa andra skiljer sig, och det gäller inte bara tillfälligt, det är en livsgärning.
Jag har jobbat mycket och har inte haft tid att volontärarbeta. Det har skavt, för jag känner att jag borde ha gjort det. Jag borde skänkt mycket mer, av allt. Pengar, kläder, tid. Det dåliga samvetet att inte göra tillräckligt har varit ständigt närvarande och egentligen är det ju sunt, att kunna känna och att vara medveten.
Nu har det gått några veckor i ”nya Sverige” och jag har börjat samla tankarna. Jag har kommit fram till att jag inte kan gå omkring och känna mig otillräcklig. För det kommer göra mig sjuk, och då är jag otillräcklig på riktigt. Både för mig själv, min familj och andra.
När jag läste krönikan i länken ovan föll ytterligare en bit på plats.
”Jamen, jag bidrar ju faktiskt också genom att jobba”.
Jag har flera vita jobb som bidrar till skattekollektivet.
Jag är med i kyrkan och kyrkan gör mycket för de utsatta.
Jag bidrar inte bara nu, jag har alltid varit månadsgivare.
Det kändes bra.
Jag kanske får nöja mig med Good enough just nu.
Eller som det står på min tavla ” You can do anything but not everything”.