Svar:
Uttrycket faller på sin egen orimlighet.
Om man eftersträvar jämställdhet så betyder det att könen ska ha lika värde på arbetsmarknaden, samma värde som människor och samma rättigheter och skyldigheter inför lagen och i sjukvården till exempel.
Om något i jämförelse ska väga lika mycket, så kan man ju inte säga att det gått för långt om produkterna sen väger lika mycket. Om den ena eller andra väger mer, så är det inte längre jämvikt på vågen, eller hur?
Vad vi diskuterar när vi diskuterar jämställdhet är ju politik.
Vilka förslag som politiker lägger fram för att nå jämställdheten är vad vi är oense om.
Leder till exempel tvång att dela föräldraledigheten till större jämställdhet? Ska det vara fritt för föräldrar att välja det själv hur de vill lägga upp dagarna, eller ska staten bestämma att det kan inte föräldrar ta ansvar för? (”De förstår inte sitt eget bästa?”)
Ska vi kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser och ska vi kvotera in män inom barnomsorgen?
Det är också politik.
Det jag funderat på är vilka roller som ingår i det kulturella raster vi lever i, hur är jag uppfostrad? Vad har jag lärt? Hur ser världen ut?
Så är det ju för alla män och kvinnor i hela världen, vi lever som vi lärt.
”Så gör vi här.”
Eller som Siv Malmquist gamla dänga ”Mamma är lik sin mamma”. Hur många saker gör vi för att vi helt enkelt är omedvetet okunniga? Vi gör som mamma gjorde.
Det är vad jämställdhet handlar om för mig.
Att ställa vissa ”sanningar” på kant. Prova dem.
”Stämmer det att…?” Eller gör jag på samma sätt som mamma och pappa gjorde, och härmar deras sätt att tänka till stora delar? Som de i sin tur härmat av sina föräldrar?
Ibland svarar jag inför mig själv att mammas och pappas sätt var bra. Det har funkat länge och det behöver inte utmanas i varje generation.
Ibland blir svaret annat: ”Ojdå, det har jag inte tänkt på utan gjort av gammal vana”.
En sak jag inte tänkt så mycket på, innan jag själv blev engagerad, var maktfördelningen i styrelser till exempel.
När jag var ny tyckte jag att jag haft ”tur” och att jag såklart inte kunde bidra på samma sätt som de många männen som satt på stolarna.
När jag konfronterade det och läste på såg jag att det inte alls var konstigt.
Männen nominerade varandra och lärde upp varandra, männen i min ålder hade större erfarenhet och uppdrag gav nya uppdrag. Männen som inte hade erfarenhet ”hade potential”, kvinnorna var först tvungna att bevisa sin kompetens. Ingen kompetens – inget uppdrag. Moment 22.
I 20 år har jag nu haft uppdrag i allt från politiska styrelser och nämnder, till föreningsstyrelser och bolagsstyrelser.
Och jag har upptäckt att jag många gånger tänkt tanken ”Hur kom han in här?”. Jag känner många kvinnor som med råge är mer kompetenta än många av de män jag träffat i styrelser.
Handlar det om manligt/kvinnligt eller om människor/kompetens?
Det är pudelns kärna.
Är det så att vi måste konfrontera bilden av att män generellt är mer kompetenta? Eller att män passar bättre att ta beslut som påverkar andra? Att kvinnor är bättre på att vårda och koka kaffet till männen som tar beslut?
Vad kommer vi fram till då?
Om vi kommer fram till att kvinnor också har kapacitet och kompetens men att de gamla normerna står i vägen för en förändring, så kanske det behövs politik.
Och här skiljer sig våra uppfattningar.
Jag är villig att prova kvotering för att se om det blir en förändring, det påverkar inte individers integritet.
Delad föräldraförsäkring tycker jag påverkar individers integritet, vilket är skillnaden, därför är jag emot det.
Någon annan tycker annorlunda.
Men det är inget att bli ovänner om.
Vi röstar ju om saken.