I några veckor nu har jag gått ur uniformen, i pyjamasen, i uniformen, ur uniformen, i hemma-mys-kläderna, i uniformen.
Har jag inte flugit har jag sovit eller suttit framför skärmen och skrivit.
Tony har jobbat och suttit i förhandlingar, och han har bytt tröja från en vit företagströja till en blå företagströja. Han har sovit några få timmar per natt och han har sett ut som en levande död vissa av dagarna.
Någon morgon ringde min klocka ringt 03.30, och då hann jag precis upp och pussa om honom och sonen som skulle köra till Bollnäs till ett jobb.
Dottern har två olika jobb utanför skolan och säger att hon ”ÄÄÄÄLSKAR” att jobba, och jag har ingen aning om vad som är arv eller miljö, men är riktigt glad att hon säger det.
Men igår, efter jobb på dagen (representation och Tony höll föredrag), så var vi bjudna på fest.
Lite uppklätt, lite mer smink, lite lukta-gott.
Kändes bra.
Kändes lyxigt.
– Ta ett foto på oss, sa jag till sonen.
Jag hade inga läsglasögon och vet inte hur den blev, men jag la den på Facebook som en klassisk Fisk-bild.
(”Jag- tycker- vi- ser- schyssta- ut- vad- tycker- ni- klicka- Gilla-om-ni-håller-med”)
Idag morse när jag öppnade Facebook hade vi fått en massa Gilla. Vi ser trötta ut och leendet är aningen påklistrat, men det är otroligt vad peppande dessa Gilla är när orken har gått och gömt sig och det inte går att mobilisera kraft till dagens måsten.
”Du ser ju riktigt smal ut Jeanette, snyggt” skrev en Facebookvän som hade glömt korrläsa.
Min nästa fiskbild kanske blir en selfie tagen mot en spegel, där jag putar med munnen och låter pek-och långfinger forma ett V.
Eller inte;)