Jag läste ett citat:
” Most people don´t want to be part of the process, they just want to be part of the outcome. But the progress is where you figure out who´s worth being part of the outcome”. – Alex Morton
Jag kan vara ”all over the place” och spånar idéer med alla som orkar lyssna. Att träffa likasinnade gör mig lyrisk.
När jag gick ledarskapskursen UGL hamnade jag och en annan deltagare i ett tvåparts-samtal, han pratade om möjligt ännu snabbare än jag själv och när vi kom ut från grupprummet var vi svettiga i pannan och hade hög adrenalinhalt och kamraten sa ”det var som en jäkla torktumlare där inne”. En annan deltagare (f.ö en OS-guldmedaljör som var mer strikt i sin personlighet) sa: ”jag vill också vara med i torktumlaren nästa gång”. Det fick han.
Alla idéer blir inte av, alla tankar blir inte verklighet och alla samarbeten får inte ett lyckligt slut.
Men det som jag och Björn Lundström (#bjornpilot) började spåna på häromdagen har gett mig hög energi ända sen vi sågs, och inte ens nätterna är fria från skapande.
Processen har börjat, och vad slutresultatet blir får vi väl se någon gång i höst. Antingen med trummor och trumpeter eller mer lågmält.
Björn är också något mer samlad än jag (tack och lov, det kunde bli för mycket annars) så vi kanske kör processen på annat sätt än torktumlar-modellen. Men likväl med stor entusiasm och stor respekt och seriositet för innehållet.
Att kunna presentera något på en timme eller en dag, som människor är beredda att betala för att lyssna på, är ju faktiskt resultatet av helt arbetsliv med många timmars studier, erfarenhet och tusentals timmar av övande. Och inte minst mod att utsätta sig för risken att misslyckas.
Just nu känner jag mig både lustfylld och modig.
Det kan hända att jag återkommer med annat besked längs resan, att jag känner tvivel eller är låg.
Det är precis som det ska det också.