Alla vet att tiden på jorden är begränsad.
Alla dör, förr eller senare.
Och alla hoppas på senare.
Att dö i förtid, innan man hunnit uppleva livet med allt vad det innehåller, känns fel. En förälder ska inte begrava sitt barn.
Ändå sker det varje dag.
Cancer, andra sjukdomar eller olyckor är inget som går att förutse eller alls undvika.
Visst kan man utmana döden genom att köra berusad, ta droger, klättra i berg utan skyddsutrustning, äta cancerframkallande ämnen i kosten eller annat som står på listan över riskabelt, men det finns också människor som inte gör något av ovanstående och ändå råkar ut för sjukdom och olycksfall.
Ju längre man lever, ju mer bevis finns det runtomkring att den odödlighet man kände som ung inte är tillförlitlig. Människor i ens egen ålder i omgivningen dör.
När min son skulle på skidresa för några veckor sen körde jag honom till uppsamlingsplatsen. Det tog 7 minuter. Jag hann med ett långt förmaningstal, och han visste exakt vad jag skulle säga för han har hört det förr. Han fyllde till och med i mina meningar och då kände jag mig nöjd. Jag vet att han vet, men jag vet inte om han följer mina råd. Kanske, kanske inte.
Han måste ju också göra misstag precis som alla andra generationer gjort före honom och det enda man kan hoppas på är att de inte blir dyrköpta. Att han är mogen att värdera risk mot upplevelse, och att han förstår att ingen erfarenhet är värd att riskera livet för.
Igår dog en fd skolkamrat till min son. Han hamnade i en lavin för några dagar sen, som tog hans liv. I samma skidort som min son tacksamt kom hem välbärgad från för bara någon vecka sen.
Jag kände inte honom, jag kände inte hans föräldrar, ändå har det påverkat mina tankar starkt de senaste dagarna.
Jag känner sorg i hjärtat, bara tanken är smärtsam. Den går inte att tänka, att förlora ett barn är den största och mest fruktade mardrömmen av alla mardrömmar. Om jag bara en sekund föreställer mig hur hans föräldrar har det gör det ont ända in i benmärgen, hur har då de det?
Vi pratade om det igår vid köksbordet, min son berättade hur skolkamraterna reagerat med tårar och sammanbitenhet. Sorgen, uppvaknandet till att världen hade ändrats, realiteten att någon de kände var borta. Det är omvälvande.
Detta är varför jag håller förmaningstalen.
Jag vill berätta för dem att jag är livrädd att det ska hända något.
Jag ber dem att inte utmana döden genom handlingar där risken ökar att de ska möta den tidigt.
Om det händer något ändå vet jag att jag åtminstone gjort det jag kunde.
Det är vad kärlek handlar om.