Jag hade morgon-tv på i bakgrunden, medan jag fixade frukost.
Där hörde jag ordet ”mäkta” och kom på mig själv att det var längesen jag hörde det ordet och ännu längre sen jag använde det.
Är det ens vanligt längre?
Mäkta = förmå, orka, rå med, gå i land med, palla, tya – enligt synomnymlexikon.
Och eftersom vi är människor och inte robotar, har vi dessa ord i vår vokabulär för dagar när vi påverkas av yttre eller inre omständigheter.
Alla drabbas, vi hanterar det olika och vi kan ha olika attityd till vad som drabbar oss.
Det som kan vara en bagatell för någon är hela världen för någon annan, och ingen känner en annans inre demoner eller sorger.
Det är också varianter i attityd beroende vilken period i livet man går igenom, vilken årstid, veckodag eller timme på dygnet som livet drabbar en.
Vissa saker går att påverka, som att bestämma sig för att inte gnälla eller att sätta perspektiv på sitt problem. Andra som hormonernas obalans eller sjukdom, det går inte att påverka på samma sätt. Någon som har drabbats av psykisk ohälsa kan ha någon väldigt glad och avslappnad dag, varpå nästa är suicidal. Det är ingen utomstående som kan bedöma eller fördöma, det är bara den enskilde som äger sin upplevelse.
Många gånger har jag hört människor vittna om att ”när det verkligen krisade visade det sig vilka som var deras riktiga vänner”.
Mellan raderna: vilka som mäktade med att stå pall.
Vilka som hade energi över att ge någon annan.
Godheten personifierad.
Medan den som inte mäktade, den som hade egna trauman, den som låg under en filt och tänkte tanken att inte vilja finnas… det var minsann inte mycket till vän.
Det blir kanske till och med en osynlig tävling om vem som mår sämst och vem som behöver mest stöd av vänner? Hur många är det som mäktar och hur många gilla ger det?
Jag vill inte vara gnällig, jag vill vara en god vän och jag vill alltid mäkta.
I verkligheten är det inte alltid jag förmår.
Bilden är tagen för några år sen, och det är en selfie.
Man kan undra varför.
Jo, jag behöver påminna mig ibland om att jag inte alltid är eller behöver vara stark.
Att jag var smärtpåverkad länge och också gick igenom en sorg att mista jobbet och det sammanhanget som flygvärlden är, och att det påverkade och påverkar mig.
Att det inte alltid går att hitta kragen och att tårar inte betyder svaghet.
Att vara barmhärtig med sig själv, och acceptera att vissa perioder mäktar jag inte. Då behöver jag en klapp på kinden eller en kram av någon som orkar.
Att andra tider är jag den starka, och den som ger kramen och leendet som kommer inifrån.
Och att allt är som det ska.
