Min pappa köpte sin drömbil -95.
Jag såg hur han vårdade och putsade på den, läste instruktionsboken och han körde den bara vid speciella tillfällen.
Jag kommer ihåg att han berättade att han fick en kommentar av nån granne vid nåt tillfälle som gjorde honom illa berörd, jag minns att han sa:
– De ser min nya bil men de ser inte hur mycket jag jobbat för att kunna köpa den.
Pappa hade kärlkramp och han hade haft hjärtinfarkt, och han gjorde också en bypass i början av 90-talet. Det var ingen rolig historia, där låg männen på avdelningen med en kudde på bröstet som de tryckte mot den uppsågade bröstkorgen när de behövde hosta eftersom det lindrade smärtan.
2002 fick han konstaterad lungcancer, men han jobbade på tills cancer avslutade hans liv 2003. Några veckor innan han somnade in spelade kollegorna på företaget in en film till honom med hälsningar och det blev också någon form av avslut för honom.
Att det skulle gå bra även när han hade lämnat.
Att hans arv skulle förvaltas.
Pappa, innan han blev sjuk:
Pappas bil blev stående, mamma kunde inte sälja av känslomässiga skäl. Den har stått utomhus halva året och i garage halva, men den har bara körts sporadiskt några gånger per år för att se att den går att starta.
I veckan gjorde vi upp affären. Vi beslutade att den ska stanna i familjen, men att bli använd så jag säljer min bil istället.
Bilen förtjänar ett bättre öde än att rosta ihop, och inte bara stå som ett monument i ett garage längre.
Vi körde en runda och öppnade facket under bilradion.
Där hittade vi en medicinburk.
Sorgen blir plötsligt väldigt påtaglig igen.
Nitromex är en medicin mot kärlkramp.
Pappa hade alltid en burk i fickan.
Och uppenbarligen en i bilen.
Inte heller det visste den avundsjuke grannen.