En liten reflektion.
Det har senaste veckan varit flera reportage och uppföljande reportage om tiggarnas situation, i Helsingborgs Dagblad.
Det är beklämmande att läsa om, och det gör ont i hjärtat att se medmänniskor sitta på en filt utanför butikerna dag efter dag.
I de kommentarer som citeras i tidningen är det tre läger.
De som alltid ger en slant, de som aldrig ger en slant och de som tycker frågan är komplex och ger ibland.
Och självklart ligger sympatierna hos de godhjärtade som alltid ger.
Men jag har en liten fråga:
Är den som ger en tia till en tiggare – och skriver att den gjort det på Facebook eller i tidningen – en finare människa än den som ger det tiobubbla till en organisation utan att meddela någon och utan att få 60 Gilla-tummar?
Den som är medlem i svenska kyrkan och varje år betalar några tusen för det välgörande arbete kyrkan står för som sjukhuskyrkan, utlandskyrkan, äldreträffar – får den någonsin några Gilla-tummar på Facebook?
Det har hänt att jag gjort reklam för U-assist (SAS ideella u-lands-hjälp), SOS barnbyar och Läkare utan Gränser, men ingen vet hur mycket jag själv skänkt eller hur länge. Är det ens intressant?
Om jag skriver en artikel som får stor spridning om Gaza eller uppmanar att hjälpa Syriens flyktingar, men utan att själv skänka pengar till Gaza eller flyktingarna, har jag ändå bidragit i form av nedlagt arbete att skriva om det?
När ska jag känna mig nöjd, är det när jag droppat en tia i en burk utanför Coop, när jag skänkt en hundring till Gaza eller tionde av min inkomst? Eller mer?
Hur mycket kan jag avvara?
Jag har lagt märke till, både i tidningen och på Facebook, att självgodheten är stor och många har behov av att berätta om sin egen uppoffring. ”Jag köpte en flaska vatten till den stackars kvinnan”, typ.
Bra gjort, det var en fin handling.
Men varför skriver man om den? För att inspirera andra?
(Om Kalle och Lisa är så givmilda vill ju jag också vara det?)
Det är bara reflektioner, jag har inga svar och är mest nyfiken.
Det är en god egenskap att vara givmild och dela med sig.
Men sker det i det tysta och ingen vet om det, räknas det verkligen då?
Eller ska vi göra som på galorna, den som skänker mest får sitt namn i rutan i reklamsyfte?
( En Gilla-tumme per skänkt hundralapp till valfritt välgörande ändamål?)
Eller inte.
När jag flög på New Delhi för längesen, men också i Bangkok och i Peking, träffade jag ofta på tiggare.
Där är många stympade, och de visar öppna variga sår eller har de sovande barn i knät. (Snarare drogade barn, en tvååring sover inte i tio timmar i sträck på dagen).
I New Delhi berättades hur fattiga stympar sina egna barn för att överleva, det är enda sättet att få människor att skänka pengar.
Det är otroligt skakande och tragiskt och vissa bilder (har skrivit om den lilla flickan med det döda spädbarnet på ryggen i min bok) lämnar aldrig näthinnan.
I det perspektivet är jag otroligt rik.
Liksom du som läser denna text.