Hollywoodfruar går på tisdagar

Jag har flugit i hela mitt liv och i stort sett aldrig kunnat följa TV-serier eller dokusåpor. Ärligt talat har det inte varit något jag saknat i mitt liv.  Innan det fanns PLay körde vi videobandspelare med inspelningsfunktion, och jag är född under århundradet då VHS gjorde kometkarriär och halva bokhyllan upptogs av både köpta och från TV inspelade filmer. Dammsamlare av rang var de. Jag tittade aldrig på det jag bettnågon spela in, och filmerna hamnade väl i återvinningen eller på nån loppis till slut.

Men nu pluggar jag hela dagarna eller håller föredrag, och på kvällarna är det nåt visst med att slänga sig i soffan. Jag har ingen jetlag så jag fattar vad de säger och somnar sällan mitt i en film. Förr var soffan detsamma som tupplur när jag var sällskaplig efter en långtur utan att vilja ligga i sängen. Då sov jag på soffan medan övriga familjen sällskapade runt mig och tittade på TV. Så är det inte längre.

Sen Hollywoodfruar startade har ungefär samma procedur upprepats, jag tvivlar på att jag vill lägga tid på att titta på det, jag gillar ju inte vad jag ser. Sen ser jag det ändå. Det är som med Hänt Extra hos frisören, jag tar upp den och bläddrar och tänker nervärderande tankar. Precis som tidningsmakaren vill att jag ska göra. Och i Hollywoodfruar gör jag precis som produktionsbolaget sett till att jag ska göra. Jag suckar över deltagarnas sätt att vara och tala till varandra.. Ibland är det lite väl tillrättalagt, det känns som TV-teamet skapat konflikter och bett deltagarna agera skådespelare för ”den goda TV`s skull”, och de har svarat ok för de får ett schysst gage. Och så säger Gunilla något korkat igen som man förfasar sig över.

Det är ett fenomen och jag är delaktig till att det blivit så. Jag tittar, läser om dem, pratar om dem, bloggar om dem. Skäms samtidigt lite grand, eftersom detta är den fulaste av fulkultur (ok, Kungarna av Tylösand och Tonårsbossen kanske platsar på den listan också). Men med näsan i skämskudden tänker jag ändå att det är rätt oskyldigt, det är rätt avslappnande att studera kvinnor man inte kan identifiera sig med på en fläck och kunna fnissa åt att tillvaron framstår så enkel för de här kvinnorna. Marias största problem framställs genom att det är svårt att välja biljardbord och Siv verkar lite ”svulten”, är det inte skönt på nåt sätt att se verkligheten genom de glasögonen en timme i veckan?

Nu är det dags att återgå till min verklighet som för närvarande snurrar i mitt huvud, planera fredagens föredrag, läsa kurslitteratur som ska redovisas i ett grupparbete på utbildningen i Kristianstad muntligt och skriftligt samt förebereda en intervju jag ska göra med en VD för ett länsbolag inom Länsförsäkringar. Fast först, nån som har sätt mitt läppstift? Jag känner mig så naken, rädd och exposed utan det?

Lämna ett svar