Min pappa har drivit entreprenad enligt Ärlighetskonceptet i drygt 40 år, min man i 17, jag i 5. Tror mig veta att det är ett hållbart koncept och en bra policy, men hur kommer det sig då att jag så väldigt ofta känner mig lurad på kosing, utnyttjad och nerprioriterad för att jag är snäll och missnöjd med det utförda arbetet? Vad är det jag missar?
Måste man vara skrikig och krävande för att få vad man beställt, och måste man ha allt på fast högre pris bara för säkerhets skull?

Jag tror jag ska köra gratis föreläsningar om bra bemötande för yrkeskategorier som säljer tjänster till privatpersoner, bara för tillfredsställelsen att få höra förklaringarna till varför de tyvärr så ofta misslyckas i sin gärning. (Har såklart massor av exempel på motsatsen också, men just nu är det inte dem jag först kommer att tänka på).

Om jag betalar för en timme, så vill jag ha arbete utfört en timme. Jag vill inte betala för privata telefonsamtal, för 10 minuters rökpauser eller stå-och-titta-ut-i-luften. Om jag har beställt något som skulle vara klart veckan efter påsk så ska det vara gjort veckan efter påsk, och det ska vara enligt mina önskemål och enligt överenskommelser. Det ska inte vara tilläggsarbeten eller egna lösningar jag inte beställt och det ska vara enligt den prisöverenskommelse vi bestämt.

Är det verkligen orimliga krav jag ställer?

Igår var det också dags för brandövningarna, vilka alltid utförs med skräckblandad förtjusning. Instruktören eldar i en ugn, på en toalett, bakom en vägg, i en hatthylla etc, och så hugger vi en blandsläckare och släcker enligt konstens alla regler och blir sedan utvärderade av instruktören och varandra.

När vi gör denna övning får vi låna flygakademins snygga overaller som finns i tre storlekar, i övrigt ingen passform alls kan man säga.
Bredvid mig stod en äldre manlig purser och såg mig bläddra bland de färggranna overallerna och så sa han:

-Jag tycker du ska ta en blå så att din rumpa får plats, hihi.

Blå, det är Large det. I år ialla fall. Nästa år kan det vara en grå (och fotot nedan är från förra årets träning, hade glömt kameran i år, om du undrar om varför så många har blå på sig. Det året var blå troligen small. Bara för att man inte ska deppa ihop om man får byta färg kanske???:)

Och för upplysnings skull passade min akter alldeles utmärkt i den röda, medium, faktiskt.
Undrar hur han ska förklara sitt blåa öga idag förresten;)

Och vill man fördjupa sig i anatomi kan man ju alltid bli kompis med den här grabben. Han visar allt.

I helgen var vi bjudna till 2 bröllop (otroligt att de hamnade på samma dag) och fick dessvärre tacka nej till det ena tyvärr, man skulle haft lust att klona sig.

Det är så mysigt med bröllop och man blir lite extra kär i varandra, och pussas lite extra den dan.
Idag är det vardag igen och måste göra nödträningsfrågorna, läsa till sista företagsekonomiprovet och lite andra vardagspyssel, men går här med en go känsla i magen och längtar tills Tony kommer hem från jobbet så jag kan få berätta för honom hur glad jag är att ha honom i mitt liv.
Tänker tillbaka på mitt eget bröllop och konstaterar att jag inte ångrar mitt val ett dugg.

När alla kom och vi hälsade tittade jag in i ett par kända ögon, och jag sa ”Hej, vi har träffats förr”.
Mannen tittade tillbaka med en blick som sa att det uttrycket hade han hört förr, men när jag berättade omständigheterna kom han faktiskt ihåg mig.

Jag fick hjälp att komma ihåg året för tillställningen (1997), då Solstollarna skapade sina kultprogram med Ulla-Bella, TullTull och Direktör Knegoff som för evigt etsade sig fast i det heliga rummet i minnesbarken. Ola Ström som spelade dessa karaktärer var med på föredraget idag, och jag berättade för honom om när jag var statist på en av deras inspelningar, i programmet där Lena Philipsson dansade på flygplansvingen. Han kom ihåg att jag agerade passagerare som gick av planet strax innan Lena.

Skämtade lite på föredraget om händelsen, att man fick ta om just den scenen 3 gånger för att det var en statist som överspelade, men lite sanning var det i det. Jag kunde inte låta bli att le med hela ansiktet den gången (heller) och det gör tydligen inte passagerare i så stor grad.

Jag måste gå in på www.solstollarna.se och återuppleva 80-talet en stund.
Vilka program som görs idag kommer fortfarande minnas om 25 år tror du?
Ola, du är kult!

Jag var tvungen att gå in och kolla om det stämde.
Uniformen förvillade lite, men ja, kanske;)

(Skulle för den delen George någon gång ringa ochj bjuda mig på lunch, så får Tony åka till svärmor ett tag.)

Buggen hade vissa kampsportsinfluenser kan man säga, jag hade lite svårt att acceptera att Tony skulle föra till exempel. Och när fröken skällde på mig och sa lite mjukt:

-Men Anette, det är faktiskt mannen som ska föra…
-Jamen om han inte GÖR det då? Va? Vem ska då göra det? Det blir ju som hemma när alla tänker ”det fixar sig” och menar att ”Anette fixar det”. Eller hur?
-Nja, sa hon, du måste låta honom.
-*fnys*
Och så blev tonen lite stram mellan oss kan man säga.

Nu efter åtskilliga terminer har han lärt sig föra ordentligt *host* och vi skrattar och har kul, ungefär som det är tänkt. Vi behöver ingen familjeterapi vid utgången längre om man säger.

Årets årliga dansuppvisning var igår, och jag hade önskat tidig landning för att kunna vara med. Schemat visade nåt annat, check-in 07.15 och check-ut 17 i Trondheim, så den uppvisningen skulle jag missa hur som helst. När Tony fick veta att jag inte skulle kunna delta frågade han istället ett par andra tjejer på dansen, vilka avböjde att dansa uppvisning med honom, och då återstod bara Jonas.
Jonas är huvét längre än Tony och är ett muskelpaket, och vägrade bestämt tillmötesgå Tonys påstående att ”Du får dansa tjej Jonas, det ser ju alla att du är kvinnan i vårt förhållande”, men ställde upp på att föra Tony som fick dansa tjejsteg. (Så kan han lära det, den hårda vägen, hur det är att bli förd. Ha!)
Igår hade dansskolan vi går på, ”Wilson Dance Center”, (Ann på Let´s dance du vet, och hennes fantastiske man Paul och kollega Agneta driver den) uppvisning på konserthuset, och efter dansen kallade Paul in Tony igen för att ställa några frågor om peruken.
-Äsch, jag ville likna Ann, sa Tony.
(Är inte säker på om Ann blev så glad att höra just det;) )

Om jag lyckas fjäska för sonen och han i ett nafs lyckas lägga ut filmen på Youtube, så ska jag lägga ut den här, den är rolig!! Jag kan några mut-tricks eftersom jag varit mamma rätt länge vid det här laget, och jag slår vad om att våra tonåringar hade älskat att sprida filmen med sin pappa i kjol och peruk till alla sina vänner.
I deras ålder är allt föräldrar gör pinsamt, och med denna film kan vännerna helt slappna av, inget deras föräldrar gör kommer kunna mäta sig liksom.

Förresten, har jag sagt att jag älskar att vara gift med Tony?
Det är nåt otroligt charmigt med män med humor och självkänsla tillräckligt att våga bjuda på sig. Mmmm.

På ett sätt berör det mig väldigt mycket och jag har starka känslor när jag läser, å andra sidan är jag bara en anställd som inte med bästa vilja kan påverka mer än jag gör.
Alla övergripande beslut om flygplansköp och bränslepriser och aktiekapital och eventuella karteller eller samarbetsavtal-allt detta ligger i andras händer och min åsikt är som en hönsfjärt i vinden i dessa sammanhang.

Å andra sidan tycker jag det är så otroligt sorgligt att det inte går med vinst, att trots alla sparbeting och indragningar, så funkar inte konceptet längre, verkar det som.
Om alla vill flyga lågpris från A till B, utan att kunna välja bekväma säten och att kunna skicka sitt bagage i transfer, utan att kunna köpa en resa från A via B till C och känna sig trygg med att man är omhändertagen om det skulle strula på vägen.
Lågprisbolagen som har personal på avtal via utländska bemanningsföretag och/eller utan anställningstrygghet…tja, då är det väl inte så mycket mer att säga.
Då får det väl bara finnas den andra typen av bolag, och valmöjligheten minskar. Det blir en återgång till en typ av monopol.
Det är väldigt, väldigt sorgligt att läsa artiklar som heter ”Så ska Norwegian knäcka SAS” när man ett tag senare ska stå i en flygplansdörr och välkomna passagerare med ett leende på läpparna.
Jag har dock bestämt mig för att ha en attityd som säger att jag gör mitt bästa tills jag inte står upp längre. Var jag än är. Och i den attityden ingår att vara go o gla till mina passagerare och inte låta omständigheterna påverka mig sålänge jag är på jobbet.
Passagerarna ska kunna känna hur mycket jag och mina kollegor älskar det här! Yes sir!

Jag kom i god tid, som vanligt, till det föredrag jag skulle hålla. Väl där upptäckte jag att jag varken hade dator, USB eller projektor med mig, vilket är själva förutsättningen för det bildföredrag jag skulle visa.
Jag slängde mig i bilen, men hur jag än körde kom jag fel, i återvändsgränder, mot enkelriktat, ut från stan på fel håll. När jag väl hittade hem, till det nya hus vi hade flyttat till suckade jag och konstaterade att vi skulle behöva tapetsera om och renovera, vi som just slutfört detta arbete i det ”gamla” huset. Hittade varken sladdar eller dator och klockan gick och frustrationen över tidspressen växte. Ville inte göra beställaren besviken.

Sen vaknade jag. Det var så skönt. Dator, sladdar och projektor stod på sina platser, huset visserligen i oordning men jag hittade inga 80-talstapeter i aprikos på väggarna. Bara det gjorde min dag.

Var fortfarande lite uppkörd när jag slog upp läroboken och behandlade Täckningsbidrag 1 och 2 och räknade på bidragskalkyler, men fick veta att jag skrivit 54/60 på redovisningsprovet och det skulle räcka till MVG.
Ett par-tre veckor till av 200% arbete och studier, sen ska jag slappna av och då ska jag drömma om tillvaron i solstolen med mina älsklingsböcker. Jag har redan köpt kaffe, det var extrapris, och jag tänker dricka massor. Kom gärna och håll mig sällskap.

Jesper cyklar genom Sverige i en kärlekskampanj, se filmen på Youtube!
Go Jesper, Go!
Världen behöver fler som dig!

Se mer här:
http://www.unicycling4love.com/se