Om bussresenärerna vill köra förbi ett medelklassvillaområde och titta in hos oss går det också bra. Jag kan ställa mig utanför för att eventuella äggkastare ska ha ett levande mål.

Detta dock under förutsättningen att guiden först presenterar vårt hus såhär:

-Här inne bor en småföretagarfamilj. De jobbar mellan 60-80 timmar var i veckan, och företaget sysselsätter 20 personer. Varje år betalar företaget in mångmiljonbelopp i skatter och arbetsgivaravgifter. Kringverksamheter kan också blomstra tack vare företagarens driv. Den som anser att företagaren är en utsugare kastar första ägget nu!

Någon underbegåvad yngling som inte förstår sammanhangen hade säkert kastat ett ägg för att nu var han ju ändå på tur och då kunde man ändå ha lite kul liksom.

Och då hade jag stått där, fångat ägget på lyra och krossat det med min knutna hand och sagt ”välkommen till en annan verklighet kommunistpucko”.

Texten ovanför bilden löd: Är du typen som ger upp?

Det är en retorisk fråga och jag gick igång. Kommentarerna ovanför den jag kom att skriva, löd alla ”Nej, aldrig” och ”Sina drömmar ska man inte ge upp” och liknande. Och utan att vara släkt med Einstein i rakt nedstigande led förstod jag den egentliga innebörden, men kunde ändå inte låta bli att vara motvalls.

Således svarade jag att det beror på, om jag är typen som ger upp. Vissa saker är väldigt sunda att ge upp. Om man skulle misstrivas på ett jobb-ge upp. Om man har bekanstskaper som inte ger nåt – ge upp. Om man skulle leva i en destruktiv relation – ge upp. Om man är ”typen” som ger upp beror alltså på vilken situation det handlar om. Menar jag.

Så långt, så gott. Där borde jag kanske lagt ner exemplena, men det gjorde jag inte. JAg fortsatte med ett annat exempel, som handlade om när jag började med ett nätverksföretag på 80-talet och vad jag tyckte om det.

(Låt mig repetera även om jag lämnat min åsikt om det tidigare: Nätverksföretag är jättebra för en del. Det finns några som tjänar bra pengar, det gör det. De står på scen på träffarna och pratar om Produkten som något Gud skapade, och hur Produkterna kan frälsa världen genom att nätverkarna presenterar den och tillhörande affärsidé för sina vänner och bekanta. Nätverkaren blir fullständigt matad med mantrat att det kräver ett jobb om man vill nå sina drömmar, och man ska aldrig ge upp. Man ska prata om Produkten med ALLA, och bygga nätverk. Om vännerna inte vill bli värvade är det ens eget fel, man måste KÄMPA, och når man inte sina drömmar trots att man kämpat har man inte kämpat TILLRÄCKLIGT.

Och trots mitt raljerande över denna som jag ser sektliknande företeelse, där många invigda sväljer otuggat, finns det såklart positiva delar också. Många växer och får ett meningsfullt och kul jobb, träffar glada och entusiastiska kollegor på seminarium i världsklass som de aldrig besökt annars, och att vara en i sammnhanget kan såklart vara jättekul. Jag håller med om det.)

Men för mig var det inte alls bra. För det första har jag aldrig varit en följare som gillat att göra vad andra talar om för mig vad jag ska göra. Jag är entreprenör, och mig passade det inte alls. Jag fick dåligt självförtroende när jag inte lyckades så bra som de som stod på scen trots att jag följde planen och jobbade som en gnu. Hade jag jobbat så mycket med vad som helst annat hade jag kunnat bygga företag med stor omsättning inom något som inte alla andra också sålde. (Så kändes det ju på träffarna, alla vi som satt där gjorde ju precis samma sak).

Varför lyckades jag inte bygga ett stort nätverk trots alla presentationer? Varför ville inte mina vänner bli värvade, det var ju så bra? Hur skulle jag kunna jobba ännu mer? Mitt fel, mitt eget fel, kämpar inte tillräckligt.

Jag ångrar inte det ett dugg. Jag förlorade en del pengar (på den tiden var man tvungen att köpa produkter för ett visst antal kronor per månad för att få del av bonusen) men det har varit en riktigt bra livslärdom. Jag lärde också känna en riktigt go vän, som sedan vigde mig och Tony och har döpt våra barn, som fortfarande finns i mitt liv. Det hade jag aldrig gjort om inte jag fått den där affärspresentationen.

Misstaget jag gjorde på Facebook var att dra in nätverksföretaget därför att bilden handlade just om nätverksföretagande. Bilden är insatt av en coach inom ett nätverksföretag och kommentarerna troligen från vänner i hans nätverk.

Det var onödigt gjort.

Det sabbade lite av den goda stämningen på festen, kan man säga.

Igår var det samma sak, jag var djupt inne i historieboken och hade börjat göra min uppgift i Indesign, och huvudet var så fullt av all ny kunskap så det nästan hördes ett sus ut genom vänsterörat när det pyste ut. Och det kändes som att om jag dessutom skulle lära mig nya danssteg, skulle huvudet förmodligen explodera.

Men sen ändrade jag mig. Det var ju precis dansa jag skulle, en tur på dansgolvet med min älskade och lite rock ´n roll, perfekt utmaning för en sliten hjärna såklart!!!

Det gick bra. Rejält svettigt och många skratt. Man ska ju röra på sig runt i rummet när man dansar bugg, inte bara stå på samma ställe, men inte alla tycker det känns bekvämt. Till dessa dansade Tony fram och sa:

-Kan ni flytta på er lite, detta är en AVANCERAD kurs!

Han kommer undan med allt, med den glimten han har i ögat.

Idag känns det lustfyllt att återgå till uppsatsen och dataprogrammet med de 90000 verkygen;)

Bemötande är något man måste vara mer än en om. Det krävs minst två personer för att man ska kunna bevisa om man har ett bra eller dåligt bemötande.

Min livsmission är att hålla utbildningar i ”Ett vinnande bemötande” och hur man kan öka konkurrenskraften genom att ha detta lilla ord i minnet genom en hel arbetsdag.

När man serverar dagens 300:e kopp kaffe och när man serverat 300 koppar kaffe om dan, i kanske 20 år. Att arbeta med människor är fantastiskt och roligt, men inte alla dagar och inte alla människor.

Det är samma sak för läkare. De har också valt sitt jobb för att de troligen gillar att jobba med människor, men inte alla människor. Och inte alla dagar.

Jag har inte svårt att bemöta trevliga människor på ett bra sätt, och människor har i regel inte svårt att bemöta mig på ett bra sätt, eftersom om man speglar sig i varandras goda humör blir A + B= C. För läkaren är kanske just det svårare eftersom den som söker upp henne eller honom gör det för att den har ont/är orolig/sjuk. Då är det inte lika lätt att vara glad eller trevlig.

Därför är det extra värt att uppmärksamma läkarna som klarar ett gott bemötande och jag skulle också vilja veta hur det gör. Hur tänker man som läkare när man inte kan ”spegla” sig och ändå utstråla ett gott bemötande?

Beundransvärt!

Jag har vid någon middag för inte alltför längesen hävdat just detta som studien nu visat, och fick mothugg. De som inte tyckte som jag var övertygade om motsatsen, i stil med vad ”mytbilden” sa, att en arrogant läkare var mer proffsig. ”Hellre arrogant och kunnig än trevlig och okunnig”. Ja, det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Men idealet och det eftersträvansvärda ”kunnig och trevlig” är alltså bevisat bättre därför att patienten blir friskare fortare. Det bästa argumentet för att jag har rätt i att vi måste prata om, diskutera och utbilda oss även i ämnet bemötande.

En del har det av naturen, en del behöver träna mer.

Jag coachar gärna båda;)

Just hemkommen efter en väldigt trevlig fest, och sätter mig vid datorn några minuter för att varva ner. Det går liksom inte att bara ena sekunden dansa och hoppa jämfota med händerna över huvudet, och nästa lägga sig i sängen och tro att man kan somna.

Scrollar snabbt genom Expressens nätbilaga, mest för att kolla att det inte hänt något revolutionerande i världen, men så fastnade ögonen på Extra-sidan och intervjun med Kikki. Brukar sällan läsa just om de så kallade kändisarna, det är något unket över hela grejen på nåt sätt. Kändisen behöver publiciteten, tidningen behöver kändisen, men innehållet i det skrivna-vem behöver det egentligen?

Ändå läste jag intervjun och fick en dålig smak i munnen. För inte så längesen lyste en annan rubrik om Kikkis ensamhet- och på nåt sätt tragiska liv- där hon beklagade så mycket att hennes barn aldrig kom på besök. Hur känner sig barnen när de läser de i tidningen?

Jag får då och då stå upp för mitt bloggskrivande och officiella liv, med påpekandet att jag berättar ”allt”. Det får mig för det mesta att le lite inombords och tänka ”tror du ja”. I själva verket finns det 300 ämnen jag aldrig skulle skriva om och jag väljer för det mesta ganska noggrant hur jag uttrycker mig. Och jag vet i 99 fall av 100 varför jag skriver som jag gör, vad syftet är. Någon enstaka gång slinker det igenom något som inte varit uppe och vänt tillräckligt, men annars gäller det vanliga ”it takes 2 to tango”. De många olika tolkningarna av vad jag skriver kan jag inte ansvara för, utan bara vad jag menar. Förhoppningsvis är mitt språk tillräckligt utvecklat för att det ska överensstämma.

Kikkis beklagande av ensamheten eller det nästan martyrliknande tillstånd hon verkar befinna sig i känns bara jobbigt att läsa. Det är inte fel att läsa om ensamhet, det är inte fel att vara djupsinnig, men jag upplever det som att jag som läsare nästan får dåligt samvete. Utan att kunna göra något och utan att vara skyldig till det.

Jag tror inte det finns någon som kan trösta Kikki. Jag tror om hon hittade någon , att denne skulle vara livrädd att hängas ut till första bästa journalist i nästa intervju, och vem vågar spela med en sån insats.

Man vill inte veta allt. Det vill jag inte när jag besöker hudvårdssalonger eller massörer (bara som exempel, min hudvårdsterapeut och massör kan känna sig trygga)) heller, när människor jag inte alls känner berättar sitt livs historia och hänger ut sin byk som om de pratar med en nära väninna.

Jag vet vilka som är mina nära väninnor, och de vet att jag finns för dem. Och skillnaden mellan en bekant och en nära vän är just förtroendeskillnaden.

Kikki verkar ha lite definitionsproblem på det området om du frågar mig.

Trist och beklagligt, som alltid när det bara finns förlorare.

Visserligen på kort sikt kommer uttrycket ”den enes död den andres bröd” vara gällande, men några månader fram i tiden kommer Spanairs sak även troligen bli min, på det privata planet.

Arbetsgivaren och fackföreningen ska ingå förhandling ( som vanligt regelbundet med några års mellanrum). Det är då arbetsgivare och arbetstagare kommer överens om arbetsvillkoren för de kommande två åren . (Kommer inte ihåg om det är vart annat eller vart tredje år de förhandlar, men i år är det dags)

Arbetsgivaren har en lång lista med försämringar och arbetstagarna har en lång lista med förbättringar, och så stryker man efterhand som man tar och ger. Vid senaste förhandlingen gick vi ner 7% i lön (normalt och vanligtvis brukar förhandlingar sluta med en 2-3% löneuppgång i de flesta branscher, vi var bland de första med konkret lönenedgång i kronor och ören. (man kan ju också öka arbetstid till exempel, utan att gå upp i lön, men det har vi gjort tidigare år). Detta kom efter några års lönefrysning, vilket gjorde försämringen klart kännbar.

Det vanligaste argumentet att försämra villkor och lön handlar om att ”annars kanske vi också går i konkurs och då förvinner jobbet helt”. Ett argument gott som något, men i själva verket är det sällan så små faktorer som en grupps lönekostnader som stjälper båten.

Däremot när ett tidigare systerbolag går i konkurs och det blir som en käftsmäll mot bokslutet, där de röda siffrorna lyser som kattögon i mörkret, då kommer det utan tvekan hjälpa till att bli ett påtryckningsmedel i ovanstående argument.

Tidigare lönesänkning var en av konsekvenserna av tex kartellböter som också slog hårt mot bolaget. Det man kanske som enskild kan ha tankar och funderingar på är att om jag som enkel anställd kunde gjort något annorlunda för att situationen skulle varit bättre?

Men jag känner att jag har ett riktigt gott samvete på den punkten. Jag har alltid skött mitt jobb och alltid haft hög arbetsmoral, och tänkt på att göra mitt jobb på ett sånt sätt att våra passagerare vill komma tillbaka för att ”personalen är så trevlig”. Jag skriver dessutom och håller föredrag om min arbetsplats över Sverige, och gör på så sätt också så mycket reklam jag kan. Så nä, jag hade inte kunnat göra mer eller annorlunda. Allt annat ligger i andras händer.

Därför känns det lite taskigt när vi nu igen får brev med en klapp på huvudet att vi måste förstå allvaret. Jag blir besviken, för jag känner att jag redan gör mitt bästa och tycker jag definitivt gör skäl för den lön jag får, som har sjunkit drastiskt de senaste 10 åren.

Om Coop öppnar ett varuhus bredvid Maxi, så antar jag att inte Maxi-chefen går till sin personal och säger ”Vi har fått konkurrens, jag måste sänka era löner 7% och ni måste jobba 30 dagar mer per år”. Eller har verkligheten blivit så krass i alla andra branscher också?

Journalister lever på att ha något att skriva om, och Juholt gav dem uppslag efter uppslag. Jag tror i motsats till en del andra inte att det handlar om att Juholt som person jagades av media i det som kallas drevet, utan han var blodet som hyenorna vittrade, och då följde man honom.

Juholts övertramp kom på rad och det gjorde att journalisterna inte behövde jobba så hårt för sitt levebröd. (I grunden är vi människor lite bekväma, alla av oss. Vi vill jobba så lite som möjligt för största möjliga payback. En politiker som serverar onliners är såklart också mer poppis än en som pratar på både in-och utandning, eftersom det krävs betydligt mer arbete att sammanställa en sådan intervju. Med onliners menar jag alltså korta, lättciterade uttalanden som sammanfattar uttalandet).

Nu är Juholt lagd i frysskåpet, och journalisterna letar nya jobb. Och där var Reinfelt, som inte hade gjort research-jobbet ordentligt!

Nästa gång kan det vara vilken skjorta Fridolin valde eller vilket bilmärke Sjögren valt, beroende på vad som i övrigt hänt i världen. Är det någon som kan visa på uppenbar dubbelmoral kan det vara intressant, för att inte glömma interna konflikter och allt annat som står utanför ”boxen”.

All rapportering känns inte välunderbyggd, det gjorde den inte med Juholt heller, det fanns viktiga påpekanden (sambons bedgrägeri, bostadsbidraget,velandet kring Libyen och försvarsuppgörelsen till exempel) men det fanns också detaljer som annars troligen inte hade fått någon plats, om inte A hade varit hade B aldrig blivit C.

Media är en metonymi (googla!). Media består av personer med olika doxa (googla!) och när man har det i åtanke kan man lättare dra slutsatsen:

Media gör sitt jobb.

Mer eller mindre bra, beroende vem man utgår från.

Precis som du och jag.

 -Nå, vad säger du Anette, skulle du ha lust med lite rajtantajtan?

Jag slinker in i sovrummet och byter om.

Kommer ut en stund i senare iklädd endast två ting, men Tony tittar avvaktande och det verkar som han ångrat sig.

Kanske berodde på mina val:

Vita tubsockar och bettskena.

Bara det.

Vadå då?

Min dotter (14):

-Jag är FÖDD till flygvärdinna!

-???

-Ja, och min favoritreplik är : Te? Te?Te?Te? eller på engelska Tea?Tea?Tea?

Så lade hon till en sån där ”lägga-huvudet-på-sned-pose” liksom för att härma mig, jag såg det nog.

Äsch.

Jag får nog ta och lära henne peka nödutgångar också innan hon skickar sin CV till rekryteringen.