Jag har aldrig tidigare , inte heller senare, sett en musikal eller teaterföreställning eller film som berört mig lika starkt.

Har varit inne på Svenska teatern i Helsingfors´ hemsida flera gånger, men det har inte funkat att få ihop tiden med studierna och jobb. Men i måndags hade jag tentan, och i tisdags tog vi flyget upp för att titta på den igen som igår. Sista skriket, det är sista dan den spelas idag.

Redan två timmar innan den började, rann tårarna när jag tänkte på slutet. Jag kan vara så blödig.

Det är en fantastisk berättelse, och det finns hur mycket som helst att tänka på om man låter den sjunka in i hjärtat. För det första är det bra att vi har historia i skolan, att titta bakåt lär oss av historien vad vi inte ska göra i framtiden. Folk som glättigt pratar om att se framåt och talar om alla andra som ”bakåtsträvare” har inte förstått hur viktigt det är att lära av historien, vad våra föregångare gjorde och hur lika oss de var i tanken. Vi tror att vi uppfinner hjulet varje dag, att vi är de första som kommit på tankar som i själva verket åtskilliga generationer tänkt före oss.

Idag har jag lyssnat på texterna och musiken igen, och förundras också över vilka musikaliska genier vi har i Björn och Benny, som har skapat något som berör så djupt.
Fantastiskt.

Jag gör precis som alla andra, sitter och studerar hur kabinpersonalen agerar och vilket humör de råkar vara i. Denna gång flög jag med Blue 1, och en sträcka som jag själv flugit åtskilliga gånger.

Personalen var helt ok, de gjorde sitt jobb och jag fick precis vad jag förväntade mig, och satt och funderade på om det var gott nock. Och så kom jag fram till svaret, att ja, det är det faktiskt. Jag behöver inte imponeras varje gång jag är ute och flyger, jag behöver inte flyga med stort leende personal som går i hybris över att fråga 150 passagerare om de vill ha kaffe eller te.

Jag kan när som helst sätta mig in i rollen, och som flygvärdinna är det viktigt att tänka på sitt kroppsspråk och sin mimik, det är jättetydligt från en passagerares synvinkel, varje litet drag noterar man. Men jag tror inställningen till själva yrkesrollen måste anpassas lite efter nutidens förutsättningar. Från tiden när flygvärdinnor arbetade 8-10 timmar om dagen och hade 4 fridagar efter 5 arbetsdagar eller hade långa stop på utestationer, så är numera dagarna uppåt 13 timmar långa och med kortare både markstopp mellan flygningar och mellan arbetspass. Jag tror att vi får sänka ribban mellan glad/sur, dvs vi får ha samma förväntningar som i dagligvaruhandeln / allmänna kommunikationer som lokalbuss eller tåg eller ett restaurangbesök. Ett trevligt och proffsigt bemötande, men inte förvänta att flygvärdinnor är mer än människor heller.

Jag har alltid försökt hitta de små glädjeämnena i jobbet, och det menar jag är vad som gör mig till en bra representant för yrkeskåren, jag gillar mötena, kulturerna, och kan se hantverket i att göra service till nåt speciellt. (Och detta delar jag såklart med många, många fler i servicebranschen och inom flyget). Det är klart att det är målet, att varje resa man gör med flyg ska vara en upplevelse därför att personalen är outstanding, men OM det inte är så, om det bara en dag är en person som serverar kaffe på rutin och utan känsla, så kanske det är ok det också?

Så kände jag nämligen igår. Det hade varit trevligt med nån liten kommentar eller lite småprat från personalens sida, var 6:e rad eller nåt (det är så långt man kan leva på ”gamla meriter” ungefär), men fast det inte var så var det helt ok. De hälsade trevligt både när vi kom och gick av, och de gjorde sitt jobb klanderfritt säkerhets – och servicemässigt.

Sen har ju jag en personlig yrkesskada, jag måste ju förbereda alla i sällskapet på att ”flygvärdinnan kommer snart så förebered din beställning i tid, vill du ha kaffe eller te och vill du i så fall ha socker och mjölk”.
-Du jobbar inte nu, sa Tony.
-Nä.
-Och när hon frågar mig kan jag svara själv.
-Jo, det är klart.
(Men det är väl bra med nån som styr upp och har koll, eller?);)

Jag lyssnade yrvaket till de första morgonnyheterna från klockradion (jo, såna finns fortfarande i en del svenska hem) och direkt kunde jag knyta min nyvunna kunskap till händelsen i Husby. Det är hela grejen med att studera, speciellt i vuxen ålder, att verkligheten och det man läser, har någon form av samband (vilket var svårare att se när man var tonåring…).

Jag satte på TV´n och såg också bilderna av de brinnande bilarna och hörde en intervju med polis och Anders Roslund, journalist och författare, som satt sig in i problematiken på ett djupare plan genom att ha bott med och försökt integrera sig i områden som blir som ett parallellsamhälle. Han förklarade det tydligt, de förstår ingenting om det samhälle vi lever i och vi förstår ingenting om det samhälle de lever i.

Det är så lätt att sitta i den där soffan och tänka på vad man själv tycker. Och för att hantera att ta ställning måste man förenkla, och då handlar det om de onda och de goda, och enklast förklaring är att de som bränner bilar är onda och polisen är god. Då blir det utgångspunkten, (och så kommer det akademiska in), vi gör det som kallas ”selektiv perception”. Vi kan inte ta in allt, det klarar inte vår hjärnas kapacitet, utan vi väljer ut vad vi ska ta in utifrån vår ståndpunkt. Om polisen nu är god och kallar våldsmakarna förnedrande saker, så ursäktar vi det med att de gör sitt jobb så bra de kan. Det blir bara en detalj i sammanhanget. Däremot finns det andra som har en annan utgångspunkt, det är att polisen är ond. De känner sig förföljda av polisen och har länge känt sig utsatta av ett samhälle de känner är orättvist, och när polisen kommer med bandvagnar bekräftar denna handling- i deras selektiva perception- att polisen är ond och är ute efter dem. Stenarna och de brinnande bilarna är bara en detalj och ursäktas av att de måste markera sin ståndpunkt för att någon ska lyssna.

Go beyond.
Det enda sättet att ta reda på lösningen så att inte samma sak händer på fler platser, är att förstå. Och om man ska förstå kan man inte förenkla det till ond/god och ta ställning mellan dessa två. Om det finns två samhällen som lever parallellt med totalt olika normer men under samma regler och lagar, så är det mycket riktigt som reportern påpekade, en politisk fråga. Svaret är kanske inte fler poliser på den plats där polisen anses ond? Att ”vi” vet att polisen är god hjälper ju inte ”dem”.

Får man kasta sten på polisen och bränna bilar? Självklart inte, det är inte tryggt att leva i en anarki där alla tar hand om rättssamhället på det sätt de själv tycker är bäst.
Får man kalla ungdomar ”apor och negrer” och använda övervåld för att statuera exempel? Eller är det ett lika stort tecken på ett otryggt samhälle?

Go beyond.
Hur ska man komma tillrätta med något som uppfattas som ett problem från två helt olika håll, när inte själva problemet definieras på samma sätt?

Tycker personligen betydligt bättre om hemtenta, där man har tid på sig att reflektera, skriva, ta reda på och formulera sig, eller grupparbete med redovisning där också processen mer bearbetas fram. Till en skriftlig tenta läser man, lär sig, men riskerar glömma snabbt. Mycket av det jag lär mig är begrepp som jag vet med mig jag istället kommer googla om jag behöver dem, medan jag hellre hade lagt tiden på att analysera, komma på exempel och lösningar på hur man skulle kunna göra istället för att öka den interkulturella kompetensen i kommunikationen.

Jag uttryckte detta för ett par veckor sen och försökte förorda något annat än skriftlig tentamen, men Bo, vår lärare, sa att trots mitt ”välformulerade brandtal var svaret nej”. Och han vet säkert vad han pratar om, det är säkert rätt. Jag ser ju till mitt bästa, och vill ju visa vad jag kan, men nervositeten kan vara ett hinder för att jag ska komma ihåg allt just då som jag annars kan som ett rinnande vatten.

Nå, det var en lång runda runt dagens ämne som kommer sig ur dessa ”cooling-times”, där jag ofta slår mig ner framför något TV-program som är kort och intetsägande, dvs något som inte gör att jag måste tänka som stör viloperioden. Häromdagen zappade jag runt och hamnade på en resa med killarna från Ullared, Morgan och Ola-Conny. Gulliga killar och intressanta resmål, men som inte befrämjar det jag just nu läser: interkulturell kommunikation. Hela programmet går ut på att killarna besöker turistfällor som inte berikar dem nämnvärt kulturellt, och så är det meningen att TV-tittarna ska skratta åt Ola-Connys dåliga engelsk-kunskaper och översättningen av vad han säger. Lyteskomik, ungefär.

Jag skrattar också. Det är skönt att känna ”men SÅ dålig är ju inte jag i alla fall, det är mycket jag inte behärskar, men min engelska är bättre än hans”. Och grabbarna har säkert kul även när programledarna får dem att läsa innantill vad de ska säga för att det ska bli bra TV. Det tog ett tag innan jag kunde fokusera på studierna igen, för Tony sprang omkring och härmade Ola-Conny.

”Hällo. Maj näjm is Ola-Conny. I want to ligg with you. Okäj?”

Om 10 minuter när det är över kommer jag vara mitt gamla vanliga coola jag igen och säga:
”Vann vi? Visste jag väl”

Hade nöjet att få prata om mitt favoritämne ”Ett vinnande bemötande” för personal, näringsliv och samarbetspartners på Linköping City Airport i veckan. Det kanske syns på bilden hur upplyftande jag tycker det är att få träffa härliga människor (på bild en del av sällskapet.

När jag håller mina föredrag utgår jag från att personerna som är där är naturbarn inom området servicegivare, det är på nåt sätt en av förutsättningarna att man arbetar med det. Och varje gång hittills har jag rätt, jag möter så gott som alltid ett gäng glada ansikten, och jag lär mig också alltid nåt nytt varje gång i varje grupp eftersom vi alla har olika hanteringssätt i det här med att ge service.
När man pratar om det sprids ideérna, och det är win-win. Det som alla har gemensamt är att om man jobbat med något länge blir man lite laid-back och trygg. Det är bra, erfarenhet kan man driva mycket på, men jag påstår att man behöver få prata om det man kan och utveckla det också, inte bara få kurser i nya datorsystem och produktutveckling. Inom service är det det mänskliga kapitalet som är den produkt man säljer, och mina föredrag är alltså också en form av ”produktutveckling”.

Jag var betagen över sättet man valt att arbeta på, på Linköping Airport, därför att jag kände att vi hade samma tankar om vad kundvård är. Jag fick ett exempel (det är bara ett exempel, det är inte applicerbart på alla situationer eller ställen såklart), som handlade om ett missöde som kan hända varsomhelst, men personalen tänkte ”goodwill” och åkte och köpte hamburgare till passagerarna och godis till barnen. Passagerarna såg välviljan och jag lovar att de kommer att både prata om det och komma ihåg det till nästa gång de ska ut och resa.

Goodwill kan inte mätas i kronor och ören, men jag är säker på att goodwill kan ställas i relation till badwill när det kommer till resultaträkningen på sikt.

Att köpa hamburgare från en snabbmatsrestaurang till passagerarna var för mig som kommer från arbetet på en storflygplats att ”tänka utanför boxen”, men av sättet de löste det på kan såklart jag ta med mig exemplet och ha i bakfickan nästa gång jag hamnar i en situation där jag behöver inspiration att ge passagerare en bra upplevelse. Hamburgare går inte, men det kanske kan ge mig en ledtråd till nåt annat?

Så funkar inspiration inom bemötande, vi delar med oss vad som ger oss ork, lust, energi. Jag har några faktiska redskap som jag delar med mig av, och tillbaka får jag exempel som jag sedan kan sprida vidare. Ämnet kommer alltid vara aktuellt, och handlar inte om att man inte kan eller förstår det, utan tvärtom, hur man blir ännu bättre.

Trots att jag tränar mycket och pratar mycket om det lyckas jag inte alltid själv, men jag säger som Nalle Puh: ”Om man inte vet vart man ska är det ingen idé att skynda sig, man vet ju inte när man är framme”.

Det är stressande att ha bollar hängande i luften när man gillar att ha kontroll, men senaste året har alla IKEA´s bollhav i världen hängt över mitt huvud och det positiva är att jag insett att det har funkat det också. Jag har fått inse att ting tar tid, att allt inte går att påverka, och detta med nerverna i behåll;)

Men hade jag fått bestämma hade jag fått ett positivt besked till Journalistlinjen idag, skrivit en tenta och fått VG på den på måndag, haft koll på mina kommande föredrag in i minsta detalj redan nu och gått ner de sista 5 kilona och stajlat i bikini i sommar.

Frågor på det?

Det är ett fascinerande konstaterande, men förvånande. Det är många kollegor som slutat nyligen och sökt nya utmaningar, och just detta ”dåliga självförtroende” och frågan ”vad kan jag egentligen” är typiskt och intressant. Kanske inte knutet bara till min bransch, det är kanske så generallt att man blir (för) trygg i det man gör om man gjort det länge, och baksidan blir att i takt med att tryggheten ökar på ena stället minskar komforten i annat?

Därför får man välja sitt sätt att se på sig. Man kan säga att man kan ingenting förutom att ha stor simultankapacitet, ha en vidsträckt människokännedom, vara extremt socialt kompetent, kunna släcka bränder, ge hjärt-lungräddning och kunna se till andras behov framför sina egna mm. Eller får man säga att man kan massor, och det fina i kråksången är att då kan man använda samma argument;)

Det finns en aspekt till, och det är att det KAN ha med kvinnligt/manligt att göra? Jag har sällan hört män uttrycka sig på samma sätt, antingen är de modigare, eller saknar de självinsikt, eller har de ett annat sätt att se på sig själv helt enkelt? Är vi kvinnor generellt drabbade av dåligt självförtroende i större grad? Vad i så fall beror det på?

En av dessa käpphästar handlar om en kommentar som dyker upp då och då, och som alltid innehåller ordet bortskämd i samma mening som ordet kabinpersonal. Jag känner hur ansiktsmusklerna spänns bara jag nu nämner det.

Häromdagen kom det upp igen i ett sammanhang, och jag ställde frågan om vederbörande kunde definiera ordet bortskämd, tack. Han ”hade bekanta som jobbade i branschen”. Jag frågade ihärdigt vidare, med en något striktare ton, men frågan fick aldrig svar. Frågan kan inte få ett svar eftersom om det då visar sig att personerna relaterar till villkor som gällde på 80-90-talen nångång och/eller handlar det om någon person de haft till bordet på en fest eller en granne, vilka inte precis varit representativa i sina framställanden. Precis som när jag tittar på flygbilder (har några tusen i bildbiblioteket), så är det mestadels gruppbilder på leende kollegor och på gemensamma middagar, väldigt få (inga) på kollegor som torkar spyor ur vasken eller samlar in frukostboxar klockan halv tidigt på morgontimmarna. Skulle jag sammanfatta jobbet i bilderna skulle det vara bara en del av en sanning.

Ja, jobbet är fantastiskt! Ja, jag har inte ångrat mitt yrkesval en sekund. Ja, det är en förmån att på arbetstid ha möjlighet att vara på stopp i världens alla hörn och få se annat än samma kontorsväggar i 25 år. Ja, det är härligt att få arbeta med så många kulturer bland passagerarna, att få vara en del i en besättning med underbara kollegor med samma servicetänk och att jobba oregelbundet istället för regelbundet.

Men det finns, precis som på alla jobb, en framsida och en baksida. Påpeka för en lärare att den har långt sommarlov och säg att de också är bortskämda, och se vad som händer. På samma sätt har jag det med mitt jobb. Jag tog en paus här mitt i livet för att inte bränna mig, men det är många av mina kollegor som jag har daglig kontakt med, och många är väldigt trötta. En berättade hur hon första arbetsdagen hade väckning 3.15, nästa 3.30, tredje hade hon en 11-timmars arbetsdag, fjärde vände det och eftersom hon vaknat tidigt (vaknar man tidigt somnar man tidigt, och då vaknar man tidigt påföljande morgon, det är biologiskt) var det frustrerande att det vände och då skulle hon flyga kvällsflygning. Efter split-duty (man kommer in med sista maskinen och går upp med den första, ska tydligen försvinna, det funkar inget vidare) med 3-4 timmars sömn skulle hon flyga ytterligare en arbetsdag med landning vid lunch. 5 arbetsdagar där sömnen rubbas i fyra nätter, det blir man trött av. Skulle hon träffa sin granne vid uppfarten när hon kom hem vid lunch skulle grannen säga ”Slutar du tidigt idag” (för han relaterar till sitt jobb) och artigt skulle hon svara ”Ja, nu är jag klar för dagen”. (och grannen säger att hon är bortskämd, hon slutar vid lunch…).

Då, när någon nämner ordet bortskämd, så blir jag bestört på hennes vägnar. Jag har arbetat i 27 år i kabinen, redan nu efter några veckors bortavaro saknar jag det för att jag tycker det var så roligt, men jag kommer alltid veta vad ordet trött innebär. Den som inte arbetat så oregelbundet (normalt jobbar de som jobbar oregelbundet åtminstone antingen kvällar eller morgnar i samma arbetsblock, de byter inte mitt i) och/eller med tidsskillnad och förlorar nattsömn genom det, den vet inte och förstår inte. Det kräver en speciell människotyp, att kunna sätta på ett leende även efter 4 timmars nattsömn, att vara alert även efter 25 timmars vakentid och att tänka säkerhetstänk även när ögonen går i kors. Annars finns det alltid någon som vill påtala något om besättningens ålder, utseende eller humör…

Det finns rötägg inom kabinkåren liksom i alla andra branscher. Det finns snygga och fula och glada och sura även inom denna kår. Men en sak jag motstrider mig å det grövsta är ordet bortskämd, för i det kan jag inte känna igen mig alls, och ingen annan av mina kollegor jag känner heller. Vi har ett jobb som många tror sig veta mycket om eftersom det skrivs mycket och alla har flugit. Men lika lite som jag känner till sjuksköterskornas villkor bara för att jag legat på sjukhus flera gånger, lika lite bör man uttala sig om våra villkor.

Du som läst min blogg länge har fått min version och mina upplevelser, men jag ska tillägga att inte heller det är hela sanningen. Det finns mycket jag INTE bloggar om, både positivt och negativt, eftersom det skulle kunna avslöja kollegors, passagerares eller chefers identiteter. Och det gör inget gott för någon.

Jag har alltid varit stolt över min vinge på rockslaget, och det kommer jag fortsätta vara.
Inte för att jag är bortskämd, utan för att jag vet ”what it takes”.

Men jag vet ju inte vem som läser min blogg, och jag vet faktiskt inte heller om denne tolkar på det sätt jag önskar i mitt huvud. Å andra sidan är det ganska underbart, för annars hade man ju inte behövt skriva så mycket? Då hade man ju redan vetat att alla bara nickade åt självklarheterna och sa det har du rätt i”. Och jag själv hade svarat ”jag vet” för varför skulle jag skriva saker jag inte tyckte?

Det är ju oliktänkandet som är intressant för att vidga världsbilden, även om jag älskar medhåll, gärna lite saltat med beröm, det är fint. Då växer jag. Men det är av oliktänkandet jag utvecklar resonemangen, därför är de också så viktiga.

Skäringers artikel från 2009, som jag idag reflekterade över, fick igång en massa tankar och djupare funderingar, är det så att fasaden är välputsad men att det är mögel i isoleringen, och att det är mer intressant att fokusera på möglet? Ungefär som att Fuskbyggarna skulle prata om snygg färg på kaklet istället för att peka på fel fall i badrummet?

Nä, båda behövs.

Men ibland kan man faktiskt visa tänderna och le fast man inte känner för det, menar jag. Därför att när man gör det, även om det är falskt, så sätter det igång några muskler i ansiktet som påverkar att man faktiskt kan känna sig lite gladare bara för att man ser ett leende istället för nerdragna mungipor hos sig själv. Det blir en självuppfyllande profetia.

Som idag. Jag har tenta snart och 37 instuderingsfrågor att jobba med, och 6 böcker att läsa. Jag har istället suttit och skrivit blogginlägg, kommenterat på Facebook, skrivit svar till en bekants bekant om varför jag inte håller med om att SAS´ personal ”strejkar friskt, och är bortskämda i den grad att det är deras fel att det är röda siffror”. Helt onödigt.
Och att jag skriver det här just nu förstärker ju bara att jag inte får nåt viktigt gjort + att du som läsare inte kan göra nåt åt det, eller hur? Du kan möjligen känna igen dig och få mindre dåligt samvete för att du kanske inte heller fått gjort vad du skulle genom att läsa blogg istället. Två fel blir ju inte ett rätt.

Alltså hade det varit bättre att jag skrivit nåt genomtänkt som inspirerat istället för att gnälla. Fattar du vad jag menar?

Share on facebookShare on twitterShare on pushaShare on emailMore Sharing Services