Jag är en vänlig och tillmötesgående kund. Jag pratar alltid fint, jag är tydlig med vad jag beställer och önskar, betalar i tid, prutar sällan,(om jag gör det diskuterar jag priset om jag anser att det finns anledning att diskutera det) och det enda jag begär i retur är att jag vill ha tjänsten utförd i tid, att räkningen inte är saltad (med det oskrivna argumentet ”de verkar ha råd”) och att jag får det jag beställt, -inte mer och inte mindre.

Min pappa har drivit entreprenad enligt Ärlighetskonceptet i drygt 40 år, min man i 17, jag i 5. Tror mig veta att det är ett hållbart koncept och en bra policy, men hur kommer det sig då att jag så väldigt ofta känner mig lurad på kosing, utnyttjad och nerprioriterad för att jag är snäll och missnöjd med det utförda arbetet? Vad är det jag missar?
Måste man vara skrikig och krävande för att få vad man beställt, och måste man ha allt på fast högre pris bara för säkerhets skull?

Jag tror jag ska köra gratis föreläsningar om bra bemötande för yrkeskategorier som säljer tjänster till privatpersoner, bara för tillfredsställelsen att få höra förklaringarna till varför de tyvärr så ofta misslyckas i sin gärning. (Har såklart massor av exempel på motsatsen också, men just nu är det inte dem jag först kommer att tänka på).

Om jag betalar för en timme, så vill jag ha arbete utfört en timme. Jag vill inte betala för privata telefonsamtal, för 10 minuters rökpauser eller stå-och-titta-ut-i-luften. Om jag har beställt något som skulle vara klart veckan efter påsk så ska det vara gjort veckan efter påsk, och det ska vara enligt mina önskemål och enligt överenskommelser. Det ska inte vara tilläggsarbeten eller egna lösningar jag inte beställt och det ska vara enligt den prisöverenskommelse vi bestämt.

Är det verkligen orimliga krav jag ställer?

Den årliga nödträningen inföll igår, och det är intressant att man varje år, trots att man gjort det så många gånger, ändå lär sig något nytt. Eller ställer en fråga man aldrig ställt.

Igår var det också dags för brandövningarna, vilka alltid utförs med skräckblandad förtjusning. Instruktören eldar i en ugn, på en toalett, bakom en vägg, i en hatthylla etc, och så hugger vi en blandsläckare och släcker enligt konstens alla regler och blir sedan utvärderade av instruktören och varandra.

När vi gör denna övning får vi låna flygakademins snygga overaller som finns i tre storlekar, i övrigt ingen passform alls kan man säga.
Bredvid mig stod en äldre manlig purser och såg mig bläddra bland de färggranna overallerna och så sa han:

-Jag tycker du ska ta en blå så att din rumpa får plats, hihi.

Blå, det är Large det. I år ialla fall. Nästa år kan det vara en grå (och fotot nedan är från förra årets träning, hade glömt kameran i år, om du undrar om varför så många har blå på sig. Det året var blå troligen small. Bara för att man inte ska deppa ihop om man får byta färg kanske???:)

Och för upplysnings skull passade min akter alldeles utmärkt i den röda, medium, faktiskt.
Undrar hur han ska förklara sitt blåa öga idag förresten;)

Och vill man fördjupa sig i anatomi kan man ju alltid bli kompis med den här grabben. Han visar allt.

Det är inte så ofta kompisar gifter sig nu för tiden, det har varit fler skilsmässor bland vännerna än bröllop de senaste åren statistiskt sett, av naturliga skäl. (Bröllopen var vi på för 15 år sen ungefär…;)

I helgen var vi bjudna till 2 bröllop (otroligt att de hamnade på samma dag) och fick dessvärre tacka nej till det ena tyvärr, man skulle haft lust att klona sig.

Det är så mysigt med bröllop och man blir lite extra kär i varandra, och pussas lite extra den dan.
Idag är det vardag igen och måste göra nödträningsfrågorna, läsa till sista företagsekonomiprovet och lite andra vardagspyssel, men går här med en go känsla i magen och längtar tills Tony kommer hem från jobbet så jag kan få berätta för honom hur glad jag är att ha honom i mitt liv.
Tänker tillbaka på mitt eget bröllop och konstaterar att jag inte ångrar mitt val ett dugg.

http://www.youtube.com/watch?v=baixJo0UWrU

Hade förmiddagsföredrag för Friskis& Svettis i Malmö idag, och det var ett gäng riktigt härliga människor!
Vilken energi jag fick tillbaka, det är inte konstigt att man älskar sitt jobb!

När alla kom och vi hälsade tittade jag in i ett par kända ögon, och jag sa ”Hej, vi har träffats förr”.
Mannen tittade tillbaka med en blick som sa att det uttrycket hade han hört förr, men när jag berättade omständigheterna kom han faktiskt ihåg mig.

Jag fick hjälp att komma ihåg året för tillställningen (1997), då Solstollarna skapade sina kultprogram med Ulla-Bella, TullTull och Direktör Knegoff som för evigt etsade sig fast i det heliga rummet i minnesbarken. Ola Ström som spelade dessa karaktärer var med på föredraget idag, och jag berättade för honom om när jag var statist på en av deras inspelningar, i programmet där Lena Philipsson dansade på flygplansvingen. Han kom ihåg att jag agerade passagerare som gick av planet strax innan Lena.

Skämtade lite på föredraget om händelsen, att man fick ta om just den scenen 3 gånger för att det var en statist som överspelade, men lite sanning var det i det. Jag kunde inte låta bli att le med hela ansiktet den gången (heller) och det gör tydligen inte passagerare i så stor grad.

Jag måste gå in på www.solstollarna.se och återuppleva 80-talet en stund.
Vilka program som görs idag kommer fortfarande minnas om 25 år tror du?
Ola, du är kult!

Ringde in till cockpit, för att erbjuda kaffe till pojkarna som sitter inlåsta på sina stolar hela dagarna. stackarna.
-Hej, det är George Clooney, svarade kapten.
-Men hej, sa jag skrattande, ja, det stämmer , där är ju faktiskt vissa likheter!
-Nja, George har en bit kvar! sa han.

Jag var tvungen att gå in och kolla om det stämde.
Uniformen förvillade lite, men ja, kanske;)

(Skulle för den delen George någon gång ringa ochj bjuda mig på lunch, så får Tony åka till svärmor ett tag.)

Vi har dansat bugg i många år.
Det var en utmaning i början när vi kombinerade jujitsu på måndagar o onsdag och bugg på tisdagar, faktum är att inte alla dagar gick det att se skillnad på vilken sport vi ägnade oss åt för tillfället.

Buggen hade vissa kampsportsinfluenser kan man säga, jag hade lite svårt att acceptera att Tony skulle föra till exempel. Och när fröken skällde på mig och sa lite mjukt:

-Men Anette, det är faktiskt mannen som ska föra…
-Jamen om han inte GÖR det då? Va? Vem ska då göra det? Det blir ju som hemma när alla tänker ”det fixar sig” och menar att ”Anette fixar det”. Eller hur?
-Nja, sa hon, du måste låta honom.
-*fnys*
Och så blev tonen lite stram mellan oss kan man säga.

Nu efter åtskilliga terminer har han lärt sig föra ordentligt *host* och vi skrattar och har kul, ungefär som det är tänkt. Vi behöver ingen familjeterapi vid utgången längre om man säger.

Årets årliga dansuppvisning var igår, och jag hade önskat tidig landning för att kunna vara med. Schemat visade nåt annat, check-in 07.15 och check-ut 17 i Trondheim, så den uppvisningen skulle jag missa hur som helst. När Tony fick veta att jag inte skulle kunna delta frågade han istället ett par andra tjejer på dansen, vilka avböjde att dansa uppvisning med honom, och då återstod bara Jonas.
Jonas är huvét längre än Tony och är ett muskelpaket, och vägrade bestämt tillmötesgå Tonys påstående att ”Du får dansa tjej Jonas, det ser ju alla att du är kvinnan i vårt förhållande”, men ställde upp på att föra Tony som fick dansa tjejsteg. (Så kan han lära det, den hårda vägen, hur det är att bli förd. Ha!)
Igår hade dansskolan vi går på, ”Wilson Dance Center”, (Ann på Let´s dance du vet, och hennes fantastiske man Paul och kollega Agneta driver den) uppvisning på konserthuset, och efter dansen kallade Paul in Tony igen för att ställa några frågor om peruken.
-Äsch, jag ville likna Ann, sa Tony.
(Är inte säker på om Ann blev så glad att höra just det;) )

Om jag lyckas fjäska för sonen och han i ett nafs lyckas lägga ut filmen på Youtube, så ska jag lägga ut den här, den är rolig!! Jag kan några mut-tricks eftersom jag varit mamma rätt länge vid det här laget, och jag slår vad om att våra tonåringar hade älskat att sprida filmen med sin pappa i kjol och peruk till alla sina vänner.
I deras ålder är allt föräldrar gör pinsamt, och med denna film kan vännerna helt slappna av, inget deras föräldrar gör kommer kunna mäta sig liksom.

Förresten, har jag sagt att jag älskar att vara gift med Tony?
Det är nåt otroligt charmigt med män med humor och självkänsla tillräckligt att våga bjuda på sig. Mmmm.

…artiklarna som senaste veckan gått att läsa i medierna.

På ett sätt berör det mig väldigt mycket och jag har starka känslor när jag läser, å andra sidan är jag bara en anställd som inte med bästa vilja kan påverka mer än jag gör.
Alla övergripande beslut om flygplansköp och bränslepriser och aktiekapital och eventuella karteller eller samarbetsavtal-allt detta ligger i andras händer och min åsikt är som en hönsfjärt i vinden i dessa sammanhang.

Å andra sidan tycker jag det är så otroligt sorgligt att det inte går med vinst, att trots alla sparbeting och indragningar, så funkar inte konceptet längre, verkar det som.
Om alla vill flyga lågpris från A till B, utan att kunna välja bekväma säten och att kunna skicka sitt bagage i transfer, utan att kunna köpa en resa från A via B till C och känna sig trygg med att man är omhändertagen om det skulle strula på vägen.
Lågprisbolagen som har personal på avtal via utländska bemanningsföretag och/eller utan anställningstrygghet…tja, då är det väl inte så mycket mer att säga.
Då får det väl bara finnas den andra typen av bolag, och valmöjligheten minskar. Det blir en återgång till en typ av monopol.
Det är väldigt, väldigt sorgligt att läsa artiklar som heter ”Så ska Norwegian knäcka SAS” när man ett tag senare ska stå i en flygplansdörr och välkomna passagerare med ett leende på läpparna.
Jag har dock bestämt mig för att ha en attityd som säger att jag gör mitt bästa tills jag inte står upp längre. Var jag än är. Och i den attityden ingår att vara go o gla till mina passagerare och inte låta omständigheterna påverka mig sålänge jag är på jobbet.
Passagerarna ska kunna känna hur mycket jag och mina kollegor älskar det här! Yes sir!

Hade ställt klockan på 6.30 för att hinna träna innan jag skulle vara i skolan 10.
När klockan ringde stängde jag av den och tänkte att en liten halvtimme till inte skulle göra någon skillnad för världsfreden, jag vilade ögonen en stund till.
När jag vaknade nästa gång var klockan 9 och jag vaknade med ett bultande hjärta tack vare drömmen jag hade som är återkommande och alltid har ungefär samma ingredienser:

Jag kom i god tid, som vanligt, till det föredrag jag skulle hålla. Väl där upptäckte jag att jag varken hade dator, USB eller projektor med mig, vilket är själva förutsättningen för det bildföredrag jag skulle visa.
Jag slängde mig i bilen, men hur jag än körde kom jag fel, i återvändsgränder, mot enkelriktat, ut från stan på fel håll. När jag väl hittade hem, till det nya hus vi hade flyttat till suckade jag och konstaterade att vi skulle behöva tapetsera om och renovera, vi som just slutfört detta arbete i det ”gamla” huset. Hittade varken sladdar eller dator och klockan gick och frustrationen över tidspressen växte. Ville inte göra beställaren besviken.

Sen vaknade jag. Det var så skönt. Dator, sladdar och projektor stod på sina platser, huset visserligen i oordning men jag hittade inga 80-talstapeter i aprikos på väggarna. Bara det gjorde min dag.

Var fortfarande lite uppkörd när jag slog upp läroboken och behandlade Täckningsbidrag 1 och 2 och räknade på bidragskalkyler, men fick veta att jag skrivit 54/60 på redovisningsprovet och det skulle räcka till MVG.
Ett par-tre veckor till av 200% arbete och studier, sen ska jag slappna av och då ska jag drömma om tillvaron i solstolen med mina älsklingsböcker. Jag har redan köpt kaffe, det var extrapris, och jag tänker dricka massor. Kom gärna och håll mig sällskap.

http://www.youtube.com/watch?v=i2eardUV7Ow

Jesper cyklar genom Sverige i en kärlekskampanj, se filmen på Youtube!
Go Jesper, Go!
Världen behöver fler som dig!

Se mer här:
http://www.unicycling4love.com/se

Pratade just med min underbara kusin Ingrid som fyller år idag. Vi har växt upp ihop och har samma gener vilket visar sig genom en ambitiös ådra där jobb är en dygd fast vi har båda svårt att begränsa oss.

Naturligtvis skämtar vi om det och hon undrade om vi kunde komma och hälsa på snart, det var längesen. Nästa vecka kanske?

-Njae, då går det inte för då ska jag till tandläkaren svarade jag.

Nästa vecka igen?

- Njae, då är det jämn vecka va? Då går det inte heller, för då ska vi kamma mattfransarna.

-Lova att aldrig bli sån! sa Ingrid förebrående men skrattande.

Äsch, risken är inte jättestor för någon av oss att ví blir inaktiva pensionärer dagen vi fyller 65, om vi får ha hälsan o kärleken kommer vi säkert köra gatlopp med Ferrariröda rollatorer längs avenyn i Hässleholm.
Men just nu, när väggarna kryper mot en och tiden är en bristvara, så är det något lockande med att inte kunna denna veckan för man ska till tandläkaren på torsdag. Det är väl kanske som burfåglarnas situation, de som är inne vill ut och de som är ute vill in.

Har gjort en översiktsplan över närmaste månaden tillsammans med min älskade idag, och kommit fram till att de närmaste 3,5 veckorna kommer bli de mest hektiska i manna-och kvinnominne. Ska bara bita ihop och GÖRA, sen ska jag vila. Och det ska bli skönt.
Hinner jag inte blogga så mycket så finns en förklaring, men den har jag lämnat till intresseklubbens ordförande att behandla;)

Kan inte bestämma mig vad jag saknar mest i mitt nya liv där jag bara flyger korta destinationer.
Tror det är New York och Peking.
Jag saknar inte jetlags-dagarna i pyjamas och jag skanar inte andra-serveringen, men allt annat.
Jetlagsdagarna, när man landade 7 på morgonen efter New York, gick till sängs och vaknade motvilligt av klockan efter lunch och bara inte kunde ta mig för något av värde på hela dan. Och låg vaken till 03 på morgonen för att jag då plötsligt var pigg och vaken.

Eller andra-serveringen, när man har vilat i modulen på natten efter pausen, och man kommer ut i kabinen till fullt dagsljus och får en bricka varma handdukar i händerna och vaknar till halvvägs upp i gången och tänkte ”vad hände? var är jag?” ? Det saknar jag inte heller.
Men allt annat saknar jag, de goa samtalen med passagerarna som man inte hinner på samma sätt på en 25 minuters flygning. Kollegorna man hinner umgås med, destinationerna med favoritrestaurangerna och shoppingställena man vant sig att besöka.
Kom på att mitt shampo var slut till exempel, och det brukar jag alltid köpa med hem från USA. Men vilken tur jag har, det finns ju faktiskt att köpa här också:)

Jag får se hur det går, möjligen kommer jag ut att flyga långt igen när jag studerat färdigt. Och förhoppningsvis är min rygg och nacke i bättre skick efter att ha vilat från tunga drag o lyft. Och annars, så får jag väl acceptera att den fasen är över, att jag har haft det roliga i mitt liv under många år och får fokusera på annat roligt.
Och kortrutter är också kul, bara på ett annat sätt.

En av Tonys samarbetspartners på ett bemanningsföretag är också mentor och skulle på middagen, och erbjöd sig att hämta oss och erbjuda skjuts till stan.

Tony och Peter har haft samarbete i många år, han började som arbetsförmedlare, och när Tony skulle anställa folk tog han kontakt med Peter som hjälpte till att sammankoppla rätt personer till tjänsterna. Han och Tony har jobbat bra ihop, Peter har haft fingertoppskänsla vilka som passar, och flera av dem han förmedlade jobbar fortfarande kvar.
Peter gick sen vidare till ett bemanningsföretag, vilket Tony också anlitar.

Sin vana trogen ringer Tony ibland och skämtar med folk, och en intet ont anande Peter får också ta emot samtal från Tony the Practical Joker. Han berättade ikväll om ett samtal han speciellt kom ihåg. En man med tysk brytning vid namn ”Wolfgang Schrinkenschnabel” ringde för att fråga om Peter möjligen också kunde förmedla musiker? Två konsertpianister? Ganska snabbt? Typ till ikväll?

Peter hade varit välvillig och skickat honom vidare innan Tony hade presenterat sig med sitt riktiga namn och ärende.
Det är skönt med rätt man på rätt plats.
(Det är också skönt att inte det dök upp två förvirrade konsertpianister till borrfirman.)

Både jag och Tony är mentorer till varsin adept, på en lokal fristående gymnasieskola här i Helsingborg.
Det är ett intressant uppdrag, och det är mycket hedersamt att få ta del av en annan ung människas liv, och genom att agera bollplank och rådgivare vara ett extra stöd det år i livet som kan vara det mest omvälvande, då beslut ska tas som kan ha stor betydelse för framtiden.

I slutet på terminen ordnas en middag för mentorer och adepter som avslutning, och denna middag var ikväll.
Elever från skolan har hand om serveringen, skolans kockar har lagat maten, och det är lite sentimentalt att säga tack och adjö till sin adept efter ett år av samtal och massor av kaffedrickande.

Jag var tveksamt att säga ja till uppdraget när jag blev tillfrågad för två år sen för att jag kände att tiden inte skulle räcka till. Och det man tar på sig ska man utföra. Jag bestämde mig för att prova ett år, och det var så roligt så jag tackade ja även för detta året och även för kommande.

Ett möte i månaden, och möten som ger avtryck för livet för oss båda, det är väl fantastiskt?

Flisan vill inte vara med på bild. Hon är inte ens så begeistrad över att bli buren. Hon vill helst bara ligga väldigt nära i soffan eller vid fötterna när man står i köket och lagar mat.
Hon hoppar upp på magen på morgnarna och går liksom över bålen för att hon tycker det blir lite långtråkigt att vi människor sover bort den delen av dagen mellan 05-07 som hon tycker det är lagom att stiga upp.
Hon har blivit en familjemedlem fullt ut med sina små egenheter, och om 2 veckor fyller hon ett år.

Något blondare efter frisörbesök står jag i min dotters ”Honkydonky”- (som Tony kallar det) tunika på väg till ett föredrag, i vårt uterum som håller på att renoveras.

(Och jag kan skriva i stort sett hur långa meningar som helst.)

Hur skapar man ett samhälle för alla?

Om man är intresserad av politik, relationer och känner stor empati för mänskligheten så är det en fråga att bry sig om.

Det är inte så ofta jag tittar på TV, men ett av mina favoritprogram ( trots att det är förnedringstv på ett sätt) är Lyxfällan. Jag är medveten om att det finns en liten tanke som heter ”Bra TV” i bakhuvudet på producenterna, å andra sidan skulle ingen vilja lämna ut sitt liv till allmän beskådan i TV på det sättet om det inte vore för att de greppar sista halmstrået. Erkänner man att man dricker 300 liter läsk eller prioriterar fredagsmys framför elräkningen i TV, så är det nog så det är. Man gör en pudel och erkänner att det gått överstyr.

Nästa steg för många av de deltagande familjerna är att hamna på gatan, därför att det är en konsekvens av att överkonsumera- pengarna räcker inte och till slut finns inga utvägar. Samhället varken kan eller ska gå in och stötta en överkonsumerande familj genom att skänka bidrag, det är som att bota en alkoholist med en panna vodka. Och om man skulle hjälpa dem så ska hjälpen handla om att leda dem till egenansvar, inget annat.

När jag läser om barn som blir vräkta därför att deras föräldrar blivit arbetslösa blir jag helt beklämd. Barn ska inte bo på gatan, och absolut inte för att deras föräldrar råkat illa ut. Men hur skriver man en lag som innefattar det ena utan att drabba det andra? Det vill säga, hur stöttar man en familj som hamnat i trubbel utan att det riskerar bli en förväntning hos dem som överkonsumerar och/eller inte kan/vill ta eget ansvar?

Juholt sa en gång att vi som har paraplyer ska hålla det över dem som inget har när det regnar. Det är ett bra uttryck. Men samtidigt är det en risk att några får stå och hålla paraplyer hela tiden, för vissa passar det väldigt bra att ligga i skuggan under det även när solen skiner om möjligheten finns.

Om familjer som överkonsumerar och prioriterar fredagsmys inte riskerar bli av med sitt hus för att det finns barn finns det ingen egentlig anledning att sluta med det, alternativet är att nån annan betalar och tillvaron bland chipsen kan verka behaglig. Det måste finnas ett alternativ som inte är behagligt (bli av med boendet) som är motvikten för att vissa ska känna motivation. Hemskt, men sant.

Och då finns det nämligen resurser till de behövande, till mamman som är orolig över att inte ha nånstans att bo på grund av att hon mist jobbet. Till den som inte kan själv. Till den som haft otur trots ambition.

Det är inte lätt att skriva en regel som drar alla över en kam, när alla är så oliktänkande i hur ett samhälle ska vara byggt. Om vilka som ska hålla i paraplyet och när.

Flög med en kollega för rätt många år sen som jag kom att prata fritidssysselsättning med, och på den tiden var min fritidssysselsättning politik.
Han undrade vilket parti, och när jag sa (kd) tittade han lite föraktfullt och drog för gardinen bakom sig med ett ryck. ”Det var mig en fördomsfull gaykille” tänkte jag.

Efter det pratade vi ”allvar” och blev riktigt goa kompisar. Vi har skrattat åt incidenten med gardinen många gånger, och vi har haft turen att få flyga ihop flera gånger. Varje gång har nåt bus för sig, likaväl som han är cool att snacka förtroende med. Han har ett fantastiskt sätt mot både kollegor och passagerare, och jag blir alltid glad när jag ser honom.

Så flög vi Bangkok för några år sen, och när man landar i Bangkok och sitter i trafikstockningar på väg till hotellet är det lätt att falla i sömn eftersom man jobbat hela natten. Det gjorde jag också, satt och sov, när jag fick en mobiltelefon upptryckt i trynet av min käre kollega som satt bakom.

-Anette! Anette! sa han, titta!!

Jag som inte ser på nära håll längre fick ta tag i mobilen för att kunna se vad som fanns på bilden, och vaknade med ett ryck när jag såg att han retades med mig. På mobilen fanns ett manligt könsorgan.

-Vem sitter den på och vad har han för nummer? sa jag, som inte tappar fattningen i första taget.
-Det är faktiskt min pojkväns, svarade han, med ett gapskratt.

I stort sett varje gång jag sett honom sen dess kan jag inte låta bli att fråga efter bilder i hans bildarkiv (men har aldrig fått se varken den eller andra fler gånger) men han garvar varje gång precis som jag. Det är som en Bellmanhistoria, kan man säga.

Idag skulle Åsa flyga med honom, och jag sa:
-Du måste hälsa från mig! Du kan ju fråga om du får se hans mobilbilder och se vad han svarar!

Åsa förstod såklart inte vad jag menade, men skrattade så hon knappt fick luft när jag berättade. Och kom på vad hon skulle säga:

-Jag skulle hälsa till dig från Anette Jernström! Hon sa att du visat bilder på familjen sist ni flög, skulle jag också kunna få se dom?

Vi får se om Åsa kommer hem med rosiga kinder ikväll. Gör hon det vet jag precis vilka bilder hon har fått se;)

Det är nåt magiskt med att träffa likasinnade, som på en kurs man betalt en massa pengar för att gå och träffar andra som också gjort det.
Det betyder att man har ett gemensamt intresse och gillar ungefär samma saker, sålänge det kommer till detta ämne kursen handlar om åtminstone. Man går direkt hardcore liksom, inga förklaringar om vad det är att vara kursledare eller ”nä, du vet jag gillar inte att prata inför folk” utan alla går igång och öppnar sig och delger sina egenheter. Som att sitta i Dr Phils soffa och berätta hur ens psyke funkar, och hela nationen USA lyssnar. Fast här är det bara 8 andra främmande människor, som förresten inte alls känns främmande längre, dag 2.

Jag har gått en handledarkurs i SDI.
SDI är ett´dialogverktyg, till skillnad från de personlighetstest som finns på marknaden. Det kan också vara intressant att konstatera att man är en person som har sin prick i övre vänstra hörnet i en fyrkant, men SDI handlar om hur man kan utnyttja det till bra saker. Vad gör man med informationen att man har motivationer som ser olika ut? Hur kan man använda det här verktyget på en arbetsplats? Jo, det handlar om dialog. Att diskutera och prata om vad man drivs av, vad som får en att må bra. Och hur mår man bättre mer? Vad gör man om man får gå ifrån sin Må-Bra-zon för ofta, vilka effekter har det? Och vad ska man göra då?

Jag lärde mig mer om mig själv i min relation till andra de här tre dagarna än jag gjort på flera år tidigare. Jag förstår att jag tillfälligt kan låna in ett beteende som inte är mitt egentligen, men jag kan anpassa mig för att nå ett mål. Jag kan också anta ett maskbeteende, att vara på ett sätt jag egentligen inte alls trivs med men för att andra kräver det, men gör jag det för länge blir det inte bra. Då blir jag deppig till exempel.

Jag ska nu köra några träningsrundor på några ledningsgrupper på företag, och utvecklar det därifrån. Kursupplägget är etablerat och teorin bakom är arbetat med sedan 60 år tillbaka och funkar utmärkt. Förutsättningen är att man gör en kartläggning på nätet där man svarar ärligt på några frågor. Inte efter ett jag man skulle vilja vara (idealjag) inte efter vad man tror andra vill att man ska svara (spegeljag) utan hur ofta man gör på ett speciellt sätt (verkligt jag). Då får man fram några koordinater som ger en prick i en triangel, vilket man utgår från när man diskuterar med andra. Man pratar om sig själv för att förstå sig själv i relation till andra, och Tony (som jag visade min triangel för) fick också han en AHA-upplevelse. Han förstod vad mitt driv är innerst inne, och han förstod sitt eget, och dessutom varför jag och han ibland inte riktigt förstår varandra tex vid stressiga situationer. Vi agerar olika och får inget bra resultat.
(Nån som känner igen sig kan räcka upp handen. Eller nej, det ser kanske dumt ut om nån kommer in och du sitter med en hand i luften förresten)

Kursen är ett steg i min personliga utveckling att kunna hålla bra kurser och bana väg för bättre arbetsklimat och arbetsglädje. Arbetsglädje genererar dessutom pengar, det är bra för företag.
Man måste ju veta varför man gör saker.
Och det vet jag:)

Tony kollar Facebook och blogg.
Och har gjort sig en ny frisyr.

En ledig fredag.
Barnen är med kompisar (det känns bättre att kalla dem barn än ungdomar på nåt sätt) och Tony jobbade sent, vilket lämnade remotekontrollen till husets enda TV helt i mitt egna våld.

”Let´s Dance är ett program jag gärna tillbringar en ensam fredag med” tänkte jag, och i det ögonblicket hörde jag nyckeln i låset och Tony tog trappan i tre steg, skrek HÄÄÄJJJ och stannade stående framför TV´n just när Pernilla Wahlgren dansade i sin klänning som var av den korta modell som passar kvinnor som har ben som tål att visas i den modellen.
Han liksom stelnade med blicken och sa ”OOhh” eller nåt sånt opassande och lade till nåt om att ”Hehe, henne skulle jag också kunna tänka mig att dansa med”.
Efter mikron låtit ”pip” med den uppvärmda lasagne som var kvar efter middagen igår, satte han sig också i soffan men kunde inte både prata, äta och titta på långa ben på TV´n samtidigt, så medan nästa benpar dansade var det alldeles tyst.
Tyckte mig se en liten droppe saliv rinna längs ena mungipan men det kan ha varit inbillning jag efterkonstruerat. Han var i vilket fall inte det minsta närsynt utan följde kvinnobenen minutiöst.

Nu har jag en fråga, kan det vara åldern? Är det något man ska ta upp vid nästa parmiddag och kolla om väninnorna också märkt hos sina män? Eller ska man koppla av och låta det gå över?

Blinkblink.

…så hade jag blivit kär i Anton Hysén.

Om jag var lesbisk hade jag blivit kär i ”Jess” i New Girl.

Men nu är jag straight och inte kär i Vin-Bengt.
Eller Marcus Schenkenberg.

Skickade deklarationen till min revisor för koll igår efter våndan med gamla scheman, lönekvitto och perdiem-slippar över hela golvet, vilket är fallet för oss som är gränsgångare.
Här är det inte så enkelt som som att sms-deklarera kan jag lova.

Till exempel: Den 11/3 2011 gick flyget 06.03 och tillbringade största delen av arbetsdagen på flygningar till eller från Polen = 1/1 Polskt traktamente på 563 kr, sen sov jag i Danmark och landade efter dansk inrikes 13.36 vilket innebär 1/5 danskt = 630/2=315 enl skatteverkets traktamneteslista.
Så fortsätter man räkna alla flygningar, alla dagar, och sammanställer, räknar ihop summan och drar av den från inkomsten där man lagt till den summan som är benämnd ”skattefri per diem” (men som inte är skattefri i Sverige utan bara i Danmark, så den ska skrivas under beskattningsbar inkomst)

Resor (dit-hem-dit-hem……=).
ATP-bidrag läggs till o dras ifrån igen.
Valutakursens medelvärde enligt alla växlingskvitto multiplicerar man sen med alla danska belopp för att få fram svenska inkomsten. Beroende på hur valutan rört sig och om man beräknat antal resor rätt i sin preliminärdeklaration man gjorde i januari 2011 visar det sig om man får restskatt eller pengar tillbaka.

Jag tror jag fått varenda siffra rätt, och hoppas att Skatteverket kommer fram till samma sak.
Kom nämligen just på att jag lurat mig själv på 19000 i avdrag i fjol eftersom jag bara räknat enkelresorna till jobbet, och det blev ju fel.
Det kostar enligt uppgift 1000 att ta upp det igen, men det kan det ju vara värt. Det är ju lätt att se att jag skrivit fel.
Bara så konstigt att de alltid hittar om man råkat skriva fel på ena hållet men aldrig på det andra, då får man skylla sig själv liksom.
Jaja. Gör om gör rätt.

Det här året är det som jag kommer benämna ”utbildningsåret” senare i livet.
Min Plan B, revanschen eller ”jag kan visst det”, skulle man också kunna kalla det.

Något jag pratat om länge, men det har inte blivit av och jag har dessutom haft ett dåligt självförtroende när det kommit till studier, jag hade en bild av mig själv att inte vara studiemotiverad och kanske tom ofokuserad och hellre ville göra annat. Men minsann, där hade jag fel.

Just nu går jag en intensivkurs för att bli handledare i SDI, det ska jag berätta mer om på torsdag när jag är klar. Omvälvande är det bästa ord jag kan komma på.

Idag ska en del pusselbitar ha hamnat i ett visst mönster, från att igår vara ett totalkaos och förvirringen var frustrerande. Imorgon knyter vi ihop, på fredag börjar vi jobba med vad vi lärt oss. Förhoppningsvis klokare själv och med hjälp av klokskapen kan vi utbilda andra med arbetsgruppsrelationerna.

På första plats: Kräk

Jag kan inte helt enkelt, utan att själv kräka.
Hade ett barn ombord för ett tag sen som spydde ner hela sig, mamman, sätet och golvet i landningen. Jag satt bak i planet, där ingen frisk luft fanns att tillgå, och jag gick in på toa och hämtade handdukar till mamman, sen var jag tvungen att gå in på toa och hulka. Ögonen rann och det var väldigt nära att jag fick lägga mig på knä över toaletten, men försökte hålla för näsan när jag gick ut.
Jag var inte alls vidare behjälplig med att torka kräk, men det hade inte varit bättre om 2 istället för en kastat upp, det var pest eller kolera: en personal som inte hjälpte till eller en som kräkte ner barnet ytterligare…
(Detta är en av anledningarna att jag aldrig skulle kunna jobba inom sjukvården, jag hade inte fixat vardagen bra där).
Allt detta bottnar sig i mina graviditeter när jag spydde mellan 4-8 gånger om dan hela graviditeten, nåt som kallas ”super emesis”. Jag var inlagd 5 gånger på dropp andra graviditeten och gick alltid och smakade kräk i munnen.
Att någon kräker ombord en gång var fjärde palmsöndag får gå. Det brukar ordna sig med hjälp av snälla kollegor. Jag gör gärna dubbelt upp av vad som helst annat i kompensation.

På andra plats:
Människor som innerst inne inte är snälla men som på utsidan utger sig för att vara det. Kallas också falskhet. Har stora problem med lismande,jag gillar det äkta. Inifrån och ut.

På tredje plats:
Uttrycket till en nybliven mamma: ”Är han snäll?” (Nä, det är en elak jäkel).
Om ungen får kolik och skriker 10 timmar, är det elakhet? Kan ett nyfött barn vara beräknande och inte vara snäll?

Sen kan jag inte komma på fler käpphästar på rak arm.
Det var ju skönt.

Har 10 minuter över på kassakontot för tid.
Det har inte hänt på ganska länge, och därför började jag fundera lite på vad jag skulle göra dessa 10 minuter som bara pockade på attention. Ungefär som en nyinsatt löning på lönekontot, man känner sig rik på nåt sätt innan förnuftet tar över eller man får på sig läsglasögonen och ser att de där avlånga pappersbitarna med siffror på är räkningar man ska betala.

De första fem minuterna läste jag Malin Wollins blogg, och där hade hon satt in ett foto på sig själv i bikini.
Dessa kvarvarande 5 minuter bloggar jag om att jag läst hennes blogg och att tanken for genom huvudet att faktiskt publicera en bikinibild på mig själv.

Nä, tror inte det va.
Jag känner ingen i hela världen som skulle uppskatta det tilltaget.
Dessutom hittade jag bara en bild från -95 och då såg jag ut såhär:

Jag har förmånen att få träffa väldigt många människor dagligen i de sammanhang jag befinner mig. Som flygvärdinna träffar jag kollegor och passagerare, som föredragshållare arbetsgrupper från skilda branscher, på Facebook och i bloggar goa människor jag tycker mig känna fast vi inte alltid en har träffats i verkligheten. Och så vidare. Vissa väljer man, som sina vänner, andra är man grupperad med och kan gilla mer eller mindre utan att ha valt själv, som på jobbet.
Och där kan man ha tur som jag, att få dela sin arbetstid med en massa härliga människor man skrattar med, lyckost är jag.

Utöver detta träffar man människor som sätter spår på ett eller annat sätt. De gör avtryck med något de gör eller något de är, (eller båda delar) som gör dem intressanta. De kan, är eller gör något som andra kan ha nytta av att veta och som bidrar till en bättre värld på ett eller annat sätt.

Igår träffade jag en sådan person.

Låt mig först berätta om varför jag kände tvivel inför föredraget med David Lega. Tvivlen berodde på mina fördomar, helt och hållet. Jag hade förväntat mig en man i rullstol som skulle berätta hur han överbyggde svårigheter och hade en positiv livssyn trots att han tillbringade ett liv i rullstol. Fördomen besannades, men helt olikt det sätt jag hade sett framför mig. Han berättade på ett sätt som berörde både mig och Tony djupt, med stor självkännedom och där satt jag omväxlande och skrattade så jag grät och i nästa sekund lät ögonen tåras.

David skrev sitt namn med tuschpennan i munnen på whiteboarden och det utbröt applåder.
-Jag gör bara någonting ni alla härinne klarar, får ni också applåder när ni skriver ert namn?
Han tog oss på bar gärning. Han höll ett föredrag som fick åhörarna att tänka ett steg längre. Som inbjöd oss till en värld som inte var så olik vår egen trots allt, förutom de fysiska hinder han möter som vi andra inte behöver tänka på.

En vanlig fråga David får, berättade han, var om det inte var jobbigt med alla höga trottoarkanter.
-Nä, sa han, jag letar ju inte efter höga trottoarkanter, jag kör ju fram till de låga eftersom jag kommer lättare uppför dom.

Det var känslan i magen man hade när man gick därifrån som var avgörande och gjorde kvällen magisk.
Jag och Tony gick därifrån hand i hand och bara log mot varandra, och konstaterade samma saker.
David är otroligt karismatisk, hans ögon var de mest glittrande jag sett på mycket länge. Snälla glittrande ögon gör mig alltid knäsvag vem de än råkar sitta på (man, kvinna, barn).

David är inte intressant för att han vunnit OS, som David gjorde i simning, utan vägen dit. Och de andra tävlingar han deltagit i som han inte vunnit, och varför tävlingar i att vara bäst har så många förlorare. Det gör honom intressant och till en förebild för många, många. Tävlingar som innebär att utveckla sig själv och sin personlighet att bli bättre och bättre, det är bra tävlingar. Tävlingar som heter Bonde söker fru (Davids exempel) är ingen tävling som gör något gott för världen.

David är nu kommunalråd för Kristdemokraterna i Göteborg och vice partiledare. Jag slår vad om att om fler politiker hade hans synsätt och livssyn, så hade landet Sverige sett väldigt annorlunda ut.
Och det hade varit till det bättre.

Idag ska jag ge mig på att göra kalops. Det känns innovativt och nytänkande.
Och troligen en rätt dålig idé eftersom matlagning inte är min starkaste gren.

Företagsekonomi är inte heller min starkaste gren. Igår började jag på B-kursen (ja,ja, jag vet att alla ni andra läste den redan på gymnasiet men då läste jag tyska, franska och spanska och hade inte tid…) och eftersom jag gick ut A-kursen med MVG och alla rätt på provet hade jag rätt högburet huvud när jag steg in och gled ner på stolen.
Det ändrade sig snabbt när Rune-lärare började prata om Debet och Kredit och Karius och Baktus (tror jag det var, eller var det en annan kurs kanske?)

Jag tittade på honom, i böckerna, och mot dörren omväxlande, och försökte verkligen komma ihåg vad jag ska med den här kunskapen till. Finns det inte massor av ekonomer som redan kan det här och som för alltid kommer göra det MYCKET bättre än jag?

Svaret på det är jo, det finns det. Det finns massor av ekonomer, men jag kommer aldrig konkurrera om jobben med dom ändå. Det finns också massor av böcker i världen, och ändå skrev jag en till. Det finns en miljon bloggar i Sverige, och en av dem skriver jag. Och om det blir som jag önskar kommer jag också läsa till journalist och vara en av 1000-tals andra som hade samma idé fast tidigare.

Jag ska använda kunskapen för min egen skull, att veta efteråt att jag klarade det. För det kommer jag göra. Ge mig bara lite mer tid än jag hade behövt när jag hade studievana, så ska du se att det här går vägen.
Man ska bara bestämma sig. Och fokusera.

Hade ett intressant samtal idag om Facelifts.
Jag konstaterade att de av mina väninnor som fixat fejset ser väldigt bra ut, de är grymt snygga och har ett självsäkert uttryck troligen beroende på att de känner sig snygga och några år yngre när de tittar sig i spegeln. Och då har det uppfyllt ett syfte.

- Men, protesterade min samtalskompis, du sa ju för en stund sen att du gillar det äkta?

- Helt rätt, men en person som fixat fejset kan ju vara väldigt äkta på insidan, och det är en stor fördel jämfört med tvärtom. Den som inte fixat fejset men har en falsk insida…

Annars tycker jag skrattrynkor är fint, och glimt i ögat kan man inte fejka, inte heller operera in.

Satt i kyrkbänken igår strax innan midnatt och väntade på att påsknattsmässan skulle börja.
Kyrkan var helt mörk, och vi var där i god tid och kunde sitta och meditera en stund. Eller rättare sagt, jag gör gärna det medan Tony är mer otålig och rastlös.
Hörde honom därför viska ganska högt, ialla fall så högt så raderna framför skulle höra (samtidigt som han tryckte min hand så att jag skulle fatta ett det var ett practical joke):

-Du, hur lång är gudstjänsten inatt?
-Inte så lång tror jag, midnattsmässor brukar inte vara det.
-Jo, jag läste att det är två timmar!
-Ja, det har du nog rätt i, sa jag som lika gärna kunde vara med i leken, och sen var det kyrkkaffe va?

Tony nickade mot paret framför och gav mig high five, men de verkade inte bry sig om de nya uppgifterna om hur de skulle spendera lördagsnatten.
Själv återgick jag till min meditation.

Det händer minsann inte varje dag att man får pussar av passagerarna.
Men igår när en äldre dam gick av tog hon i hand och sen sträckte hon sig fram och pussade mig på kinden!
Underbart!

Jag berättade om henne när jag kom hem och Tony undrade om jag ägnat henne särskild uppmärksamhet ombord, men i ärlighetens namn hade jag inte det. Det var några andra som hade fått lite extra attention, det var en äldre kvinna som jag kände igen som hade flugit med mig dan innan till Stavanger och som jag rekommenderade att söka till flygvärdinna eftersom hon verkade gilla att flyga, det var en flygrädd kvinna som jag kollade uopp flera gånger under flygningen ( tex kollade jag med piloterna om det skulle bli turbulens, och så berättade jag för henne att jag kollat och att det skulle bli lugnt) och så skämtade jag med en passagerare om uttalet på Ramlösa (”kan man inte uttala det kan man inte få det”). Småsaker som förgyller arbetsdagen, men den kvinna som pussade mig hade jag inte lagt speciellt märke till.

Jag har ett coolt jobb.
I och för sig tur att inte alla passagerare pussas, då hade nog inte SAS varit Europas punktligaste flygbolag och jag hade väl haft en 6-8 allvarliga förkylningar i månaden;)

Igår vid boardingen på en flygning från Stavanger, kom kapten på att han skulle delge sin låtlista över högtalarsystemet.
Så han tog mikrofonen och höll mot sin iPod och spelade ”Come fly with me…” och ”Fly me to the moon” för de första passagerarna som kom upför trappan.

Kom på att jag ju inte ens har de två låtarna på min låtlista.

Men jag har ”Love is in the air” och ”Leaving on a jetplane”.
Jag jobbar inte som flygvärdinna, jag ÄR flygvärdinna. Blinkblink.

Jag brukar småprata lite med passagerarna när jag står där i dörren och hälsar välkommen, speciellt när kön stannar och man väntar på någon som håller på att komma på plats. Det kan handla om vilket småprat som helst, vädret, tiden på dygnet om det är tidigt eller sent, fråga något om deras resa eller vad som helst.

Igår blåste det småspik och det planet jag flyger nu (CRJ) kan inte stå vid gatebridge utan har trappa. I dörrhålet där jag står är jag utsatt för regnet, snön, blåsten eller vad det nu är (på sommaren: solen. Föredrar solen;).
Igår frös jag så jag huttrade, och fick se till att knäppa kappan ordentligare, och medan jag gjorde det sa jag till passageraren som stod och väntade:

-Vi måste knäppa, det är ju så kallt!

Han tittade konstigt på mig och log lite illmarigt, och det var ungefär då jag kom på att knäppa på svenska inte är detsamma som knäppa på danska.
Knäppa på danska betyder nåt helt annat.
Något som man inte pratar med passagerare om vid ingången till ett flygplan.
Inte konstigt han tittade konstigt.

Det känns alltid lite extra när man ska jobba storhelger.
Storhelger är det inte samma arbetslust helt enkelt.
När man väl är där är det roligt och man märker ingen skillnad, men såhär dagen innan när alla skriver på Facebook om den stundande ledigheten så känns det nästan lockande att ha ett vanligt veckojobb.

Å andra sidan kommer jag ju hem imorgon kväll igen, och kan också hinna äta både frukost hemma på lördag och en sen kvällsmiddag. Söndag-måndag kommer tiden springa iväg och jag kommer komma hem leende precis som vanligt.
Det är bara just nu, när jag hänger fram uniformen och packar jobbväskan, när det lyser hos grannarna som har fest, och tänker på all tid jag kunde haft med familjen när de också är lediga, som det känns lite i hjärtat…

Önskar alla en glad påsk! Tack för att ni läser så troget!

” Hej,Har en fråga till dig.Visst är det lite konstigt att det kraschar så många flygplan i Ryssland?Skulle du våga flyga i det landet?
Tycker det är märkligt pga alla internationella best som finns att dom ”verkar”ha skit flygplan el vad är din teori?Ta jätte gärna upp ämnet.Kram/M ”

Svar:

Mitt svar är rätt kort M: nä, jag skulle faktiskt inte våga flyga med små ryska inrikesbolag. Med Aeroflot ser jag inga problem, men i övrigt är jag tveksam till att flyga med små flygbolag baserade i länder med stor korruption. Skulle heller inte välja att flyga med små afrikanska bolag, många uttjänta flygplan från Europa och USA säljs dit.

Jag jobbade som reseledare i Leningrad (nuv. S:t Petersburg) och det handlade väldigt mycket om mutor och att smöra upp dem som avgjorde om passen var giltiga/bussen var ok/ blanketterna var rätt ifyllda i alla 36 exemplaren. Om man inte betalade eller hade gåvor, kunde de stoppa en buss i flera timmar och skruva loss lampor och allt möjligt för att ”undersöka”. Smidigheten berodde på om konstapeln i uniform var nöjd eller ej.
Jag tror inte allför mycket av det har ändrats trots goda intentioner. Ett samhällle som är korrupt ändrar inte på det över en natt eller ens ett decennium, och bara tanken på att ATT det kan vara en risk gör att jag inte skulle sätta mig i ett plan och fundera ens på saken.

Men det är jag, det.

Tittar ibland på statistiken för att ha lite koll om jag har mina läsare kvar.

Det har jag.

Skönt.

Sidan på statistiksidan jag ofta brukar skratta åt är den där sökorden kommer upp, vad folk har sökt på och hamnat på min sida. Till exempel skrev jag ett inlägg som hette Pornogodess för längesen, vilket jag fått sotat för länge (och nu kommer det eventuellt att fortsätta eftersom jag skrev det igen…).

Idag hade nån sökt på ”Små tuttar” och hamnat på min sida.

Hallå?

Nu blir jag sur.

Jag har nu skickat mina ansökningshandlingar till Journalistlinjen.

Från och med nu kommer jag tjata lite om det här, och kommer jag inte in kanske jag planerar en nyårsraket i nån brevlåda.

Troligtvis min egen eftersom jag är så förbaskat feg när det gäller. Pretto är mitt mellannamn. Men frustrationen kommer vara bedövande och jag kommer irritera mig på att jag inte hade bättre gymnasiebetyg utan ägnade mig åt så mycket annat på den tiden som jag fann roligare.
(Medelbetyg 3,8 eller vad det var känns ju lite lite på en utbildning som kräver 5,0. Jag kan ju hoppas att de tar hänsyn till annat också, och förstår att den 47-åriga bloggaren kommer vara en TILLGÅNG på deras skola. Jag kan en massa roliga historier om livet till exempel. Sånt kan väl också räknas, eller?;)

Idag till exempel har jag börjat tjuvträna genom att börja med mina intervjuer av säljare, som jag ska ha som referensgrupp till mina föredrag. Mycket intressant, lärde mig mycket. Ser fram emot kommande intervjuer. Söker dock en ung tjej, mellan 22-27 som jobbar som säljare ut mot kund (inte telefonsäljare eller butik), någon som besöker företag. Känner du nån kanske vederbörande kan mejla mig på:
anje-65@hotmail.com

Jaha, nu är det 10 minuter sen jag skickade ansökan, undrar om jag fått svar än.
Nähä.
Jädrar vilken tid det tar.

Ulrika är en duktig fotograf och tog fina bilder, se själv:

Vi tog en myshelg i stugan med några kompisar, gjorde panpizza, drack vin, snackade och tände en brasa under earth-hour, och tog lång sillfrukost igår innan vi körde hem.
Det var välbehövligt.
Visserligen hade trädgården mått bra av lite omvårdnad, men det finns kvar nästa gång vi kommer upp.

Det är ett så avkopplande ställe, och jag blir alltid så lugn när jag kommer dit och får frid i själen på ett sätt som är svårt att förklara.
Jag är så tacksam. Tänk vilken tur vi hade att det blev vårt.
(Ok, det är bankens. Men lite vårt;)

Jag hivade upp mobilen och skulle ta en bild på min promenad i parken, och bilden blev ju kul. Men vad har jag gjort? Hur kunde den bli suddig och speciell?

”Jag gillar Ernst” sa Tony.
”Han gör en ljuskrona av vedträ och ståltråd, där han hänger skalade lagerblad som låter som stranden där de dinglar. Sen gör han äpplekaka av resterna och har sytt en högtidsdräkt av skalen”.

Ja, Typ.
Duktig är han, Kirschsteiger.

Vissa föredrag gör jag utan att vara påverkad av nervositet, därför att vanan säger mig att det kommer bli på ett visst sätt och jag känner att jag hanterar det.
Resmässan till exempel, kändes både innan och efter att jag var ”bland vänner”, det är folk i branschen som är av ungefär samma skrot och korn.

Igår var jag nervös, då höll jag föredrag enligt Pecha Kucha-konceptet, som innebär 20 bilder á 20 sekunder. Totalt 6 minuter och 40 sekunders föredrag.
Vi var 10 föredragshållare, många mycket kompetenta. Det var kul, men jag var nummer 7 och hann börja svettas under armarna innan det var min tur. De andra var så duktiga, och jag fick prestationsångest.
Det gick helt okej, men hade förmodligen kunnat öva något mer ändå.

Idag ska jag hålla föredrag för Region Skåne, i en arbetsgrupp där några arbetat tillsammans i 20 år eller mer. Jag känner igen mig lite nervös. Jag gör min grej på mitt sätt, vilket jag hoppas att de ska gilla. Men man vet aldrig, och om man har en pretto-personlighet så drabbas man av nervositet…

Kom också på att jag missat skriva rappporten om senaste flygningen om birdstriken, men det hinner jag innan jag ska iväg. Viktigt, viktigt.

I helgen tänker jag dricka ett glas rött med min älskade och plugga till provet på tisdag i företagsekonomi. Fast i omvänd ordning;)

Börjar skolan 10 idag och hade tänkt träna imorse, men bestämde mig för att slappna av med morgontidningen istället. Det är inte så många minuter i veckan jag har till förfogande för mig själv så jag gjorde den prioriteringen.

Men naturligtvis kan jag inte låta bli att läsa kritiskt, varför det egentligen inte blir så avslappnande som jag hade föresatt mig. Eller vad säger ni om följande – i en artikel om socialdemokraternas nya ekonomiska talesperson Magdalena Andersson- där det står ”Fakta S-politik”:

Magdalena Andersson vill:
* diskutera sysselsättningsmål
* vässa arbetsmarknads-och näringspolitiken
* använda SBAB för att pressa boräntor
* inte avskaffa RUT
* inte återinföra fastighetsskatten
* inte avskaffa jobbskatteavdragen
* Hon kan inte svara på när skatteklyftan mellan pensionär och löntagare har täppts igen

Jag läser och kan bara hitta en enda sak hon vill, och det är pressa boräntorna. Att ”diskutera” och ”vässa” är flummigheter, och att få veta vad hon inte vill är ointressant i det hänseendet att den listan kan göras hur lång som helst. (Hej. Jag heter inte Elsa)
Kanske vill hon markera vad hon inte vill eftersom det finns splittringar inom partiet i de frågorna, och kanske är journalisten finurlig och skriver såhär för att lägga orden i munnen på oss läsare?

En annan sak jag lade märke till var insändarsidan, där en politiker skrev ett genmäle till en annan politiker. Inte helt ovanliga formuleringar som ”…svårare än så är det inte” eller ”…vad är det som är så svårt att förstå?” gick att läsa.

Det är en annan käpphäst jag har, i det svåra ämnet kommunikation. När någon uttrycker det ”Svårare än så är det inte”, så menar den ”Du är dum i huvudet som inte ens förstår så här enkla saker”. Och när någon uttrycker sig så är det ett bevis på ett infantilt tänkande eftersom så gott som alla ämnen i hela världen är mer komplicerade än svart eller vitt, och inte heller ska förenklas. När någon har en annan åsikt, har den det för att den troligen ser fler sidor.
Vad är det som är så svårt att förstå? – har samma innebörd. Och svaret på frågan är: Din åsikt förstår jag, men förstå du min eller har du inte förmåga till ett större tänk än ditt eget?

Att retoriskt försöka övertyga någon om förträffligheten i det egna förslaget är vad politik handlar om. Men att använda härskartekniker och mästrande ordalag känns sunkigt.

Lyckas inte alltid själv, men är medveten om det. Jag ramlar också lätt i fällan att bemöta härskare med härskartekniker, men när man tänker på det och anstänger sig att svara på annat sätt blir oftast resultatet att man vinner en debatt istället. (Om det nu är vad man vill…;) )

http://www.expressen.se/nyheter/piloten-be-for-era-liv-vi-stortar/

Väldigt ofta när jag läser artiklar som avhandlar flygningar,( i och för sig inte bara flygningar) så läser jag och tänker ”Jag måste veta mer för att kunna bilda mig en uppfattning”.

Det man får veta i artikeln är att en pilot blivit galen (blir man det plötsligt sådär?) och jag skulle vilja veta vad som hände innan flygningen, och inte bara den dagen utan andra dagar. Är det en pilot som i övrigt ansågs vara helt normal, hade han gått igenom ett trauma nyligen, hade han sovit dåligt länge?

Varför jag tycker det är relevant information i sammanhanget är beroende på ämnet jag skrivit om många gånger förr, och det är att flygplansbesättningar består av människor, inte robotar. En människa behöver mat regelbundet och sömn regelbundet, och kan fokusera lite beroende på person ca 10-12 timmar dagligen med pauser inberäknat. I livet händer saker som inte går att planera som dödsfall, skilsmässor och sjukdomasfall som påverkar människans psyke vare sig vi vill eller inte, och det finns ingen avstängningsknapp för det emotionella som pågår inom oss. Vi kan välja att undertrycka känslor en tid och försöka att inte ta med dem till jobbet, men förr eller senare ska de behandlas. Om piloten klarat det på jobbet men kanske legat sömnlös och inte av anställningens art kunnat sjukskriva sig (har behandlat även flygpersonalens arbetstider i tidigare inlägg) så brister det plötsligt.

Det är ett möjligt scenario, men det får vi aldrig veta.

Jag har i många år hävdat att priset på biljetten är mer än summan av kronorna man ska ut med. Det är skillnad på vad som ingår i biljettpriset, och när allting stramas upp för att sänka priserna för att kunna vara ”billigast” så får det bieffekter.
Om piloten var övertrött, hade varit med om ett trauma eller alltid varit konstig vet jag som sagt inte, men för att kunna göra en bedömning hade det varit intressant att veta.
Helt enkelt för att undvika att det händer igen.

Träffade en kollega en morgon på ett hotell som jag skulle flyga med.
Han sa: ”Visste inte riktigt vem du var, men tittade på väckningstiden och såg att den var en timme innan pick-up. Det gav ledtråden att du var över 40 ialla fall.”
Mm, så är det.
När man var ung o vacker kunde man stiga upp en halvtimme innan, rufsa till håret och sätta på läppglans och så var man helt ok.
Nu vaknar man och tänker ”herregud” och en timme senare efter föning, mascara och heltäckande underlagskräm tänker man ”det måste vara spegeln som är sliten”.

Efter tre morgonflygningsdagar vände det igår och blev kvällsflygning istället.
Åkte hemifrån 9.30 och skulle ha landat 22 igårkväll, men parkerade inte bilen utanför förrän 01.20. Då tyckte den det var skönt att komma hem:)

I landningen i Bologna igår hade vi en birdstrike, planet träffade en fasan som uppehöll sig på förbjudet område (landningsbanan) men det visste den nog inte om eftersom fåglar inte läser så bra. Det var synd, för pippin hittades i ”many pieces”, som marktjänsten sa, vilket hade kunnat undvikas om pippin inte trotsat förbudsskyltarna.

Nå, en birdstrike är inget man tar lätt på, motorerna måste kollas och det ska skrivas rapporter och tills detta är gjort är planet groundat, som det heter. Denna lilla process tog 2 timmar, och passagerarna satt ombord och väntade. (Stackars, men vi visste ju inte hur snabbt vi kunde komma iväg)

Vi serverade kaffe på marken, vi skulle köpa upp mer vatten (cateringen var stängd så kapten tog upp sin privata plånbok och skulle handla i hallen…en av markpersonalen erbjöd sig att fixa det!) och vi gick omkring och svarade på frågor om vidare förbindelser (några svar hade vi ju inte förstås).

En tjej undrade om tågen mot Helsingborg, och om de slutade gå, hur hon skulle komma hem. Jag svarade att i värsta fall kunde hon få åka med mig eftersom jag skulle hem.
Nu visade det sig att det gick flera tåg, men när jag hade fått dessa tider av kapten (han kollade upp dem till henne) så var hon inte helt nöjd med det eftersom tåget tar tid utan hade velat ha en taxi istället. Reglerna för det har jag ingen aning om, det är marken som tar hand om den typen av frågor, men jag uppmanade henne att prata med dem när vi kom fram.

Jag funderade på att ändå erbjuda henne skjuts, och gav också henne mitt mobilnummer om det inte skulle ordna sig, men bestämde mig att vara mer snäll mot mig själv.
Jag har sovit riktigt dåligt de senaste dagarna, efter de första flygningarna igår gjorde min rygg ont, och jag hade redan från början en 11-timmars arbetsdag som nu blev drygt 13.
Om jag skulle vänta på henne och hennes bagage, köra till terminalen och hämta henne, köra henne till Helsingborg (som ligger 4 km från Ramlösa i ”fel” riktning, och sen tillbaka, så hade jag förlorat ytterligare en timmes nattsömn. Risken hade också varit att jag hade fått agera kundtjänst hela vägen hem och förklara hur och varför det är som det är med en birdstrike och fått höra hur detta påverkade hennes dag som idag, och ärligt talat hade jag inget överskott.

Naturligtvis har vi ingen skyldighet att köra passagerare hem vid förseningar, men jag har faktiskt gjort det en gång. Det var en man från Helsingborg som missat sin helikopter hem, en guldkund hos oss, som jag tyckte synd om. Han var dock inte ett dugg tacksam utan berättade hela vägen hem om vad som kunde vara bättre på SAS.

Nu är det dags för skolan. Har tagit en uppfriskande dusch och ätit en frukost i hemmets lugna vrå, samt fått iväg ett par fakturor och betalt ett par räkningar. Annars hade det varit skönt att vara ledig idag, men jag har själv försatt mig i den här situationen. (För att få studiedeltid krävs att man studerar 100% och arbetar 50%. Och det går ju.)

I flera år har Tony pratat om att han tycker att jag ska läsa till journalist.
Jag hade ju tänkt det en gång, men ”skulle bara flyga några år först”. (typ 26?)

Nä, det har inte blivit av, och jag har inte känt att det varit läge att plugga en så lång utbildning mitt i livet. Har inte vetat hur lång utbildningen egentligen är, men minst 3 va? Och tre års studier med studielån och amorteringar som ska betalas kändes osäkert. Själva free-lance-stuket som journalist är osäkert. Ska man lämna ett roligt relativt säkert jobb för ett jobb som kanske inbringar 5000 en månad och ännu mindre nästa?
Å andra sidan hade mitt skrivande varit mer intressant om jag ”visste vad jag gjorde”. Jag tror också att vissa dörrar hade öppnats genom att ha ordet journalist på visitkortet, men det vet jag såklart inte.

Igår flög jag med en kollega som läser juridik sedan två år, och också är på studiedeltid. (Studiedeltid är att man arbetar 50%, man flyger fre-må varannan helg, ca 42 timmar per helg, dvs arbetar drygt 80 timmar i månaden). Hon berättade att hon också tänkt tanken innan hon bestämde sig, och berättade att det fanns kortare grundutbildningar. Och grundutbildning är ju precis vad jag behöver för mina behov! Jag ska ju inte bli utrikesreporter i Afganistan för Rapport eller ledarskribent på Dagens Nyheter eller är vidare intresserad av att konkurrera med 25-åringarna om jobben på Radio och TV. Så varför inte?

Tony får rätt igen. Jag ska läsa till journalist. På ett eller annat sätt ska det gå. Varför skulle det inte göra det?
Jag börjar med att skicka ansökningarna:)

Det var tider det!! PÅ den tiden orkade man ju hur mycket som helst, jag kan inte komma ihåg att jag nånsin var trött när jag var 21…

Efter fyra tidiga morgnar (vi pratar riktigt tidiga) så känner jag mig nästan lite vimmelkantig. Jag gick och lade mig redan vid 20 igår, och skulle upp 04.45. Min kropp hade inte riktigt accepterat sommartiden ännu, vilket innebär att den tyckte det var samma tid som igår, vilket innebar 03.45, och protesterade lite lamt när klockan ringde. Natten innan sov jag i Stavanger, och den nattsömnen var inget att skriva hem om eftersom grannen hade partyparty med sina polare.
De sjöng, skrattade och slog i väggen lät det som, och jag funderade på att ringa receptionen och byta rum. Problemet är att det är pest eller kolera, därför då vaknar man med all säkerhet helt, om man ska börja packa saker och klä sig och sen förväntas kunna somna om. Jag låg istället och hoppades att de snart skulle sluta, men när jag väcktes 04.15 var de fortfarande igång.

Det finns folk som får gå av flygningar i brist på nattsömn, om de känner att de inte kan ta ansvar för säkerheten, men så trött kände jag mig inte när jag steg upp. MAn klarar alltid mer än man tror. När jag landade efter 1,5 timmes försening (det var dimma över hela Europa igår, massor av plan fick cirkulera i luften innan det gick att landa) var jag däremot så trött så det kändes som jag skulle kräkas.

Det blev en snabb middagslur efter jobbet idag, och imorgon vänder det och jag ska ha kvällsflygning, så jag måste försöka hålla mig vaken längre ikväll. Annars blir jag trött imorgon. Det gäller att planera och ta sitt jobb på allvar;).

Fick ett sms av Åsa som hade landat från Bangkok, tidigt lördag morgon: ”Vaken?” och ett några minuter senare ”Vad trög jag är, du har ju jobbhelg. Väckte Tony men ville inte hänga mangon på dörren”.
Fatta, hon hart köpt mango till mig! Nu när jag saknar långlinjerna tyckte hon jag skulle ha ”lite långlinje”, haha, hon e bara för go!

Träffade också en annan flygvärdinnekompis som jobbar på TuiFly, och som sov i Köpenhamn efter att hon landat från Phuket igår och skulle flyga hem till Stockholm idag. Hon messade igårkväll och undrade om jag möjlighen också var i Köpenhamn idag på förmiddagen, och minsann hade jag matstopp mellan 7.30 och 8.30 imorse! Jag ringde henne när jag landat och ni vet hur det är när man pratar i mobil och det ska kopplas över Sverige fast man är i Danmark, det kan vara lite dålig ljudkvalitet så man skriker möjligen lite grand när man pratar. När hon svarade stod jag på basen och det första jag frågade var:
-HEEJ!!! ÄR DU PÅKLÄDD???

Tre personer i min omgivning tittade lite märkligt på mig och det såg ut som de tänkte ”Är det inte lite tidigt att prata så en söndagsmorgon, och ärligt är du inte lite för gammal att hålla på med den typen av samtal…”

Vi tog en kaffe på Starbucks och hade lite allvarligheter att diskutera, eller som jag uttryckte det ”Vi går hardcore direkt, vi skippar artighetsfraserna. Vi har bara en timme, jag börjar, du svarar ja och nej, och det spelar ingen roll om det passar in eller ej”.

Ett omvälvande samtal, och kortfattat kan sägas att jag tack vare henne har fått mycket att tänka på, och måste skärpa mig på en del punkter. Vardagslivet tar ibland över och tar för stor plats, och man kan behöva påminnas om att det är festen i vardagen och små saker som gör skillnaden mot att orka eller att inte göra det. Tony är duktig på att komma ihåg, jag är duktig på att säga ”sen, jag ska bara…”.
Och jag måste skärpa mig på den punkten.

Körde till Göteborg imorse för att hålla föredrag på TUR-mässan.
Jag tycker det är skönt att slippa stressa över trafikstockningar, dimma eller eventuella felkörningar, och annat som kan orsaka försening.
Och jag vill inte komma inspringande och upptäcka att tex tekniken strular eller det saknas en förlängningssladd eller vad vet jag. Den som har bokat mig ska också känna sig trygg, och ett dåligt rykte i den här branschen sprider sig snabbt. Det är stor konkurrens och det finns massor av skickliga föredragshållare, så vill man tillhöra den skaran finns inget utrymme för slarv.

På hemvägen fick jag en liten idé som inte var av det mest strålande slaget, är det något jag har ont om just nu (studerar 100 %, flyger 50% och håller föredrag ca 25%) så är det…TID. Därför tittade jag på mig själv i backspegeln och suckade lite och himlade med ögonen när jag svängde av från E6 mot Ullared.
Men jag vände inte trots att jag förebrådde mig själv för att vara oansvarig, utan gick en liten runda bland tanterna (som hade dragit med sig farbröderna) och andra kunder i blandade åldrar som ställde kundvagnar mitt i gången eller gick i bredd och bara stannade för att titta på ljusstakar/ tunikor/ bikiniöverdelar.

Jag är inte så bra just på såna ställen. Jag har inget bra bemötande, för jag får lust att uppfostra folk, och det är ingen bra egenskap. Jag tycker man ska vara hänsynsfull, men väldigt många kunder på Ullared är totala egoister och det frambringar inget bra hos mig. Jag försökte verkligen tänka ”mindfulness” och försökte ignorera de korkade människorna som bara stod som cementblock mitt i gången, men gav upp. Det var för stressande för mig. Jag hade hört mig själv säga ”ursäkta” femtielva gånger, men när jag blev tittad på ungefär som att det var MITT problem att jag inte kunde fram (kunde jag inte bara ta en annan gång?) så kände jag att jag höll på att bli människofientlig.

Det var en så stark kontrast till de fantastiska männsikor jag träffade på föredraget idag, jag var helt hög av all energi jag fick och av alla goa leenden och kramar. Det var nog den energin som lurade mig att ta omvägen på väg hem till ett ställe jag helst åker till kring den 15 januari normalt. Då brukar jag och mamma åka dit på vår årliga shoppingtur, och butiken är högst framkomlig den årstiden. Men inte nu, nä, det var ingen höjdare alls.

Imorgon får jag sovmorgon till 05. Det är flygning hela helgen, men jag ska sova borta både imorgon och lördag och tänkte passa på att plugga när vi landat.
Det är mycket nu, men det blir bättre sen.